Föreningen grundades 2001 under namnet ”Glöm aldrig Pela”, alltså efter Pela Atroshi som dödades i ett hedersrelaterat mord 1999. Organisationen bytte namn efter mordet på Fadime Sahindal 2002.

Det intressanta med artikeln är att den uttrycker stark frustration över den feministiska rörelsen. Sara Mohammed menar att det är viktigare för feminister att prioritera mångkultur framför mänskliga rättigheter för de som drabbas av hedersrelaterat våld.

– Jag är mer ledsen. Och arg. Jag är arg på den feministiska rörelsen i västvärlden som inte visat medmänsklighet mot sina systrar och bröder som dödas och misshandlas. De försöker tysta diskussionen och kallar den rasistisk, säger hon.

Sara berättar om en dag i oktober 2010 då hon läste stora rubriker om hur Oslos gator barrikaderades av taxichaufförer i protest mot det norska Dagbladets publicering av en Muhammed-karikatyr. Hon minns att samma tidningar den dagen bara hade publicerat en liten notis om den turkiska flickan Medine som blivit levande begravd på grund av att hon hade manliga vänner.

– Tänk om vi skulle blockera gatorna. Om vi alla gick ut på gatorna i protest så skulle det uppmärksammas!

”Men Sara känner ett stort motstånd. Hon anser att folk fokuserar mer på de kulturella rättigheterna än det mänskliga”, skriver dagensjuridik.se.

Det som beskrivs i Dagens Juridiks artikel är den kulturmarxistiska paradoxen. Som nationell.nu förklarade i förra veckan är mångkultur, politisk korrekthet, feminism, egalitärism osv. produkter av en och samma teori: kulturmarxismen. Kulturmarxismen är en kritisk teori som skapades av den intellektuella judiska sekten Frankfurtskolan. Enkelt förklarat kan man säga att teorin skapades för att slå sönder västerländska kulturer och värderingar, eftersom dessa står i vägen för judarnas mål. Psykologiprofessor Kevin MacDonald beskriver kulturmarxismen som ”en judisk gruppevolutionär strategi”.

Vad Sara Mohammed gör, men inte förstår, är alltså att hon klandrar sina egna kulturmarxistiska vapenbröder. Hon är uppenbarligen själv till stor del politisk korrekt och egentligen för mångkultur, men hamnar i konflikt med andra kulturmarxister, feministerna, när hon faktiskt vill kritisera delar av vissa icke-svenska kulturer. Sara Mohammed tar alltså ett steg utanför den kulturmarxistiska dogmen när hon erkänner och kritiserar hedersrelaterat våld.

Men feminismen är en så fanatisk del av kulturmarxismen att den aldrig kan erkänna verkligheten. Detta förklarar varför feministerna ”fokuserar mer på de kulturella rättigheterna än det mänskliga”, som Sara Mohammed uttrycker det. Ett erkännande av de mänskliga rättigheterna framför icke-vita kulturers ”rättigheter” vore nämligen detsamma som att erkänna att kulturmarxismen har fel, och detta skulle bryta mot kulturmarxismens existentiella realitet och målsättning. Den kulturmarxistiska teorin bygger nämligen inte någonstans på vetenskap eller logik, utan finns bara till av en enda orsak: att med alla möjliga medel krossa Västerlandets kulturella grundvalar.

En kulturmarxist är alltså en judisk träl som slavar för detta ändamål, oavsett om det innebär att ljuga och låta människor dö i den mångkulturella verkligheten. Logiska slutsatser är nämligen kulturmarxismens värsta fiende. Därför får en kulturmarxist syntax error i skallen när hon tänker för mycket.

Externt: ”Jag är arg på den feministiska rörelsen”

Detta hindrar dock inte samma personer från att hela tiden försöka framhäva sig själva som de mest empatiska av alla.

”Jag vill ta hit 30 miljoner invandrare”, som Annie Lööf sa för någon vecka sedan, ”så därför är minsann jag mest empatisk!”

Men det är inte empatiskt att vilja ta hit 30 miljoner invandrare. Det är en utopisk (läs dystopisk) vanföreställning, som om den förverkligades skulle förstöra livet för otroligt många människor, ödelägga Sverige som vi känner det och vill ha det och utrota svenskarna fortare än kvickt.

Riktig empati bottnar i realism och sanning; ett fastställande av ett verkligt problem samt lösningar på detta problem. Politiker och journalister vägrar dock se problemen som de är och vill inte lösa dem utifrån en realistisk insikt eftersom deras feghet och egoistiska mål sätter stopp för detta.

Dagens politiker gör förvisso saker som att skänka bistånd till andra länder, men detta är politik och inte empati. Biståndspengarna fyller ett politiskt mål eftersom de framställer politikerna i bra dager, men de löser inga problem, de förändrar inte världen och de hamnar nästan alltid i fickorna på andra korrupta ledare. Enbart i Afghanistan har minst 27 miljarder av biståndspengarna de senaste åren förskingrats av den USA-styrda dockregimen.

Dagens journalister gör också saker, som att avslöja olika samhällsproblem. Men de gör det med en tjock bindel för ögonen och utifrån en förfalskad världsbild. Deras journalistik är i praktiken så vilseledande att den inte löser några problem utan i stället hjälper till att befästa de som redan finns.

Att fäktas med egoistisk låtsasmoral, som dessa makthavare gör, är mer oempatiskt än att inte fäktas alls. Det finns nämligen inga ursäkter för att undvika att se samhällsproblemen så som de verkligen är, i synnerhet inte när de är så uppenbara som de är idag.

Dagens makthavare är inte bara oempatiska mot sitt eget folk, utan även mot resten av världen, och detta leder in mig på nationalistisk politik.

Jag kallar mig själv radikal, eller nationalradikal. Men radikalism för mig är inte att hata eller slåss. Radikalism för mig är att alltid stå upp för det som är rätt och riktigt, även i de fall då detta kräver våld. Vad som är rätt och riktigt kan naturligtvis alltid diskuteras, och det skall det också göras. Det är därför jag driver nationell.nu. Men sökandet efter denna sanning skall inte utgå från populism, feghet eller egoistisk självuppfyllelse, utan från vad verkligheten dukat upp på bordet framför oss svenskar.

Att gå den fega vägen är att gå fel väg, fiendens väg, och att göra så är hopplöst eftersom det också är fienden som bestämmer reglerna på denna väg. Vi skall inte gå någon annans väg, vi skall gå vår väg. Detta innebär inte att vi skall vara dumma eller otaktiska. Men det är skillnad på att vara populistisk och på att vara smart. Att vara populistisk innebär att man följer någon annans villkor, att vara smart innebär att man sätter sina egna.

Sverigedemokraterna är ett bra exempel på ett parti som gått den opportunistiska vägen, och därmed hamnat i samma fälla som övriga politiker. Detta märks inte minst i tv-debatter där Jimmie Åkesson medverkar, till exempel söndagens partiledardebatt, där han återigen fick stå som Svartepetter i fårakläder, träffsäkert bespottad för en påhittad ondska som hans motståndare lastat på honom.

Allt eftersom Jimmie Åkesson gjort avkall på sin politik har han nämligen också lämnat ifrån sig de vassaste vapnen.

Jimmie Åkesson kan till exempel inte säga till sina motståndare att deras politik utrotar det svenska folket, eftersom Sverigedemokraterna menar att vem som helst kan bli svensk. Sverigedemokraterna kan inte kritisera sina motståndare för deras överseende med det omänskligt rasistiska folkmordet i Palestina, och därmed kasta tillbaka ett verkligt och bloddränkt rasistkort i ansiktet på dessa hycklande politiker, eftersom Sverigedemokraterna är rädda för och inte kan hantera att bli kallade ”antisemiter”. Sverigedemokraterna kan inte heller kritisera USA-elitens neokonservativa och ekonomiska imperialism på ett vasst sätt eftersom det skulle få samma effekt som om man kritiserade Israel eller judendomen – trots att det är denna imperialistiska politik som ända sedan CIA-kuppen i Chile skapat flyktingströmmar till Sverige!

Sverigedemokraterna kan alltså inte tala fritt utan att förlora sitt stöd i media, och det är ju medias, om än försiktiga, gunst som SD använt sig av för att komma in i riksdagen. Problemet med denna taktik är att media är fiendens vapen, och fienden har fortfarande hela vapnet i sina händer. Etablerade media kommer aldrig hjälpa oss få någon avgörande makt i samhället, eftersom ett samhälle där vi styrde skulle innebära att de inte hade några läsare, lyssnare eller tittare kvar. Vad vi skall göra är inte att viga oss åt fiendens media, utan att skapa våra egna media. Inte bara för att kunna tampas med motståndare, utan även för att vår politik i slutändan måste leda till en sak: att vrida svenskarnas världsbild rätt och därmed genomdriva en verklig samhällsförändring, något som aldrig kommer ske med populistiska riksdagspartier som pratar fiendens språk och går fiendens väg. Detta visar inte minst det senaste valet i Danmark där Dansk Folkeparti förlorade sitt inflytande. I tio år har partiet haft makt i Danmark. Trots det har landet tagit emot fler invandrare än någonsin, och rent demografiskt är danskarna på väg att utrotas. Dansk Folkeparti förändrade knappast heller danskarnas världsbild, partiet är liberalt som andra.

Vi nationalister som inte väljer den populistiska vägen står kvar redo med alla vapen, och i stället för att köpa nya, trubbiga, kan vi vässa våra redan vassa.

Min radikalism bygger också på empati. Jag ser moral som en oumbärlig arisk instinkt, och därför något vi aldrig får sälja bort.

Jag säger inte att det är empati för andra folkslag som skall driva vår kamp framåt. Däremot tror jag att en genuin empati för sitt eget folk förutsätter en förmåga att även kunna känna empati för individer ur andra folkgrupper. I slutändan kommer det nämligen krävas att inte bara svenskar utan även andra folk reser sig mot det internationalistiska förtrycket.

Jag kan inte känna empati för människor som ockuperar mitt land och hjälper till att driva på Förintelsen av det svenska folket. Däremot kan jag känna empati för en palestinsk bonde som gråter när de rasistiska judarna sågar ned hans olivträd, eller när de rasistiska judarna skjuter hans sexåriga dotter i huvudet. Även om han inte har samma insikt som vi, har han stannat kvar i sitt hemland och bedriver där samma kamp som vi, mot samma fiende dessutom.

Jag skulle inte ha några problem att stå i samma militärförband som honom, så länge vi kämpar mot samma fiende och så länge han lämnar mitt folk och land i fred, precis som jag lämnar hans i fred.

Vi nationalister är inte bara de mest empatiska av människor, utan även de enda som kan komma med verkliga lösningar på världens problem eftersom vi utgår från hur verkligheten är och inte hur vi vill att den skall vara, som kulturmarxisterna (alltså alla andra) gör. Med vår politik skulle nämligen inte bara svenskarnas problem lösas, utan även andra folks. Annie Lööf skulle inte vilja eller ens tänka tanken på att ta hit 30 miljoner invandrare, eftersom vi svenskar skulle föda våra egna barn och andra folks länder inte skulle vara ockuperade och totalförstörda av neokonservativ och ekonomisk imperialism.

Så när skall du, Annie Lööf, bli empatisk och nationalist?

Men var är medierapporteringen?

TV och radio har inte sagt ett pip.

I princip det enda som går att hitta på nätet är en hånfull artikel i Aftonbladet, där kolumnisten Peter Kadhammar påstår att detta bara är en beräkning ”enligt Sverigedemokraterna”, trots att det i själva verket är en mycket noga genomförd beräkning baserad på Riksdagens utredningsnämnd.

Sverigedemokraterna Erik Almqvist och Oscar Sjöstedt, som skötte presentationen, kallas av Peter Kadhammar för ”vapendragare”, som ”nästan lät som riktiga politiker”.

Kadhammar känner sig till och med nödgad att kalla Oscar Sjöstedt för en ”ung ekonom”, istället för en utbildad civilekonom vilket han de facto är.

Även själva presentationen får sig en känga, eftersom den bara var en simpel ”power point-presentation”.

Peter Kadhammar hittar så klart inga fel i Sverigedemokratrenas siffror, utan lyckas bara kasta ur sig rena desperationer:

”Men tänk om man kunde beräkna invandrarens och hans barns värde efter 20 år, eller 40?”, säger han.

Ja, tänk om. Och tänk om du och dina lögnaktiga journalistkollegor kunde göra ert jobb för en gångs skull och berätta sanningen.

Peter Kadhammar rentav ljuger när han försöker påskina att beräkningen är för noga och överdriven. Han skriver:

”Inget område var för litet för att inte Almqvist och Sjöstedt skulle vända och vrida på det och försöka lista ut vad den där familjen som kommer hit med en trasig resväska, en familj där barnen har trasiga skor och ännu trasigare själar, en sjavig familj som ber om skydd för krig, tortyr och våldtäkt, låt oss säga att fadern fått naglarna utdragna och fruktar för sitt liv, alltså i det stora hela inget märkvärdigt öde, vad den familjen kostar oss skattebetalare.”

I själva verket är beräkningen ytterst modest och lågt räknad. Det antages till exempel att de nyanlända aldrig sjukskriver sig, inte uppbär äldreförsörjningsstöd, inte begå några brott och inte uppbär något ekonomiskt stöd för funktionshinder. Trots att vi vet att invandrare är högt överrepresenterade i dessa kategorier.

Hur media har skött den här frågan är dock helt i linje med hur den sjuka svenska journalistkåren fungerar. Jag har själv läst till journalist, och utan att överdriva så kan jag säga att vi hade lektioner i hur vi som framtida tidningsmakare skulle förhålla oss till invandrare och invandringen: Vi skulle ljuga och dölja sanningen. Detta sades rakt ut till oss, om än i något förtäckta ordalag.

Så länge jag kan minnas har journalister och politiker försökt få svenskarna att tro att ”Sverige tjänar på invandringen”. Nu när detta officiellt visar sig vara en stor fet lögn, håller de så klart käften. Den sista utvägen för en lögnare.

Peter Kadhammars bästa lösning är att mångkulturalister helt enkelt kastar de ekonomiska argumenten åt sidan, och i fortsättningen uteslutande använder de så kallat humanitära.

”Till slut handlar det inte om invandrarna utan om oss. Vem vill du vara? Vem vill jag vara? Vill du vara den som säger: Här är det fullt! Vi har inte råd med dig! Stick och brinn!”, säger han i samma desperata ton som innan.

Kadhammar tycker inte ens att de 106 miljarderna spelar någon större roll:

”Är det något vi inte mäktar med?”, frågar han sig retoriskt och besvarar sedan själv frågan med ett självklart Nej!:

”Svenska tjänstemän har de senaste 15 åren fått en ökning av reallönerna med 56 procent, arbetare en reallöneökning med 35 procent. Vår levnadsstandard har stigit rejält, vi har aldrig varit rikare, så uppenbarligen har vi råd att ta emot flyktingar från krigshärjade länder.”

Säg det till de hundratusentals ungdomar som inte kan få ett jobb. Säg det till de hundratusentals som inte kan få en bostad. Säg det till de hundratusentals som drabbas av mångkulturens kriminella effekter i form av mord, rån, våldtäkter etc. Säg det till de föräldrar som är så fattiga i dagens Sverige att de inte ens har råd med leksaker till sina barn. Säg det till de pensionärer som inte kan köpa tillräckligt med mat eller som misshandlas på vårdhem.

Säg det till Elin Krantz, Daniel Wretström, Gulli Wirdestedt och alla andra som torterats till döds av invandrare.

Säg det till ditt eget samvete, Peter Kadhammar.

Läs hans kolumn: Så mycket kostar invandringen – enligt Sverigedemokraterna

Se SD:s presentation: Stora besparingar på en minskad invandring

Vi kan stöta och blöta, kritisera och smickra, tills vi hittar den rätta lösningen.

Vi kan alltså, som Magnus Söderman uttrycker det, börja ”gräva där vi står”. Dessutom kan vi återta den intellektuella och politiska debatten som rätteligen tillhör oss och inte liberaler, vänstern eller judar.

Att Magnus har börjat blogga är extra roligt. Jag besökte hans föreläsning i Stockholm i samband med lanseringen av tankesmedjan Nordengruppen och det skall erkännas att jag gick därifrån med mycket iver. Efter så många år har äntligen en modern nationalistisk ideolog trätt fram, en som dessutom – om jag inte missförstått Magnus intentioner – är fri från judisk intellektualism och fri från den kulturmarxistiska fegheten; att vi mer eller mindre skall anamma den politiska korrekthetens trubbiga vapen och anpassa oss efter fienden.

Vi skall inte anpassa oss efter fienden, vi skall krossa fienden! Och det vi behöver är inte en Karl Marx i folkdräkt, utan en svensk Martin Heidegger i full mundering!

Jag är inte direkt känd för att skräda med orden när jag kritiserar andra nationalister. Samtidigt har den hårda kritiken ofta varit befogad, inte minst mot Nordisk Ungdoms senaste utspel om Sverigedemokraterna.

Vi skall dock inte vara rädda för kritik, även när den är hård. Det avgörande är att den är välriktad.

Jag ser Friedrich Hegels filosofiska system som en förebild för oss nationalister, där en tes och en antites bildar en syntes. I fallet med Nordisk Ungdom är alltså deras utspel en tes, och min kritik en antites – vilket i bästa fall, om alla vågar lyssna, bildar en syntes; en gemensam slutsats som leder oss alla framåt.

Enligt Hegel är utveckling en process av motsättningar, vilket jag tror passar oss alldeles utmärkt eftersom tiden är så knapp. Kan vi nationalister kritisera varandra kan vi också utvecklas tillsammans.

Jag fick aldrig något officiellt svar från Patrik Forsén, däremot har jag märkt att min kritik påverkat personer inom Nordisk Undgdom, vilket är positivt.

Kritik är alltså av godo för en rörelse som har så mycket att lära och göra som vår.

Därför fortsätter jag med att besvara Magnus senaste blogginlägg, där han efterfrågar ett bland nationella ”ökat intresse” för islamkritik. Magnus skriver bland annat att den kulturnationalistiska rörelsen har ett övertag i frågor ”som i allra högsta grad intresserar gemene man”, i det här fallet islam.

Han säger vidare:

”Vi måste kunna hålla fler bollar i luften än en. Att islamiseringen av Europa såväl är verklig som mer och mer påtaglig går inte att ducka för. Vidare tillåts Sverigedemokraterna, Politiskt Inkorrekt med flera samma andas barn vara fanbärare för upplysningen kring islams framfart och konsekvenserna därav, för att inte tala om den demografiska utvecklingen i Europa.”

Magnus rubrik är ”Islam är ett problem”, vilket jag håller med om. Jag personligen men även nationell.nu som nyhetstjänst har flera gånger riktat stark kritik mot islam och den muslimska befolkningsökningen i Europa.

Jag stämmer alltså tveklöst in i tesen om att islam är ett problem, ett stort problem. Men vad man måste förstå är att våra fiender redan omfamnat islamkritiken, eller i många fall en islamhets. Den är till och med etablerad i vanliga media, som Aftonbladet, och bland debattörer som Per Gudmundson.

Aftonbladet lyckades till exempel undvika ett åtal för hets mot folkgrupp när tidningen publicerade Jimmie Åkessons debattartikel som pekar ut muslimer och islam som det största hotet sedan andra världskriget. Som jurist vågar jag påstå att samma artikel hade åtalats för just hets mot folkgrupp om den pekat ut judar och judendomen som det största hotet sedan 1945. Den juridiska principen om likhet inför lagen, som är grundlagsfäst i Sverige, är nämligen inget annat än en myt, vilket inte minst lagen om hets mot folkgrupp påvisar då svenskar däri inte ens erkänns som en etnisk grupp. Det går alltså utmärkt att ”hetsa” mot en etnisk svensk i dagens Sverige. Det är juridiskt oförsvarbart att tillämpa denna dubbelmoral, men eftersom majoriteten av Sveriges jurister består av dresserade apor är det ingen som vågar öppnar käften.

Jag säger inte att vi skall låta bli att kritisera islam, tvärtom. Men vi skall göra det på våra villkor. Den idag etablerade kritiken av islam skadar inte våra fiender, utan gynnar dem. Vi måste alltså vitalisera kritiken, och göra den till vår egen.

Magnus Söderman nämner Axess, Politiskt Inkorrekt och Sverigedemokraterna som ledande kritiker av islam. Detta är dock kritiker som alla samtidigt stämmer in i lovsången om judar, judendomen och Israel. Deras kritik tar alltså fokus från avgörande frågor som verklighetens Israel och judisk makt.

Att läsa Politiskt Inkorrekt är ungefär som att läsa en ultrasionistisk israelisk dagstidning, var och varannan artikel hetsar nämligen mot islam.

”Hata gärna muslimer, men håll tyst om judarna”, säger den rådande makten. ”Hetsa gärna mot islam, men håll tyst om judendomen”, säger den rådande makten. Hetsen mot islam gynnar också Israel eftersom den förstärker den lögnaktigt ensidiga bilden av palestinierna som galna, muslimska terrorister.

Islam och judendomen är alltså båda stora problem, men på olika sätt. Jag säger inte att Magnus inte förstår detta, men det skadar inte med ett förtydligande.

Jag har svårt att se själva religionen islam som det mest avgörande problemet. Även om islam är en expansiv rörelse hade den aldrig kunnat etablera sig i Europa utan judarnas övertag i våra länder. Så väsensskilld är den. Det var judar som David Schwartz och Barbara Spectre som öppnade dörren för muslimsk massinvandring. Islam har absolut en viss andlig lockelse för dagens européer och skapar en del konvertiter – men enbart för att judendomen har gjort de vita folken själlösa! Ett europeiskt Europa hade varit ett hopplöst mål för islam.

Arvet från judar som Edward Bernay, Sigmund Freud och Franz Boas samt judiska rörelser som Frankfurtskolan är däremot ofantligt mycket större och värre. Deras inflytande kontrollerar idag den västerländska människans sätt att tänka. Senast idag hörde jag en vacker svensk flicka, som precis börjat plugga till psykolog, prisa Sigmund Freud – en enormt inflytelserik jude som överlevt i hundra år trots att han var en sinnessjuk lögnare och en vetenskaplig bluff.

Islam har inga motsvarigheter i det västerländska samhället. Islam äger inte våra media och har aldrig vandrat genom våra institutioner.

Judarna är inte många, som muslimerna är. Problemen är olika. Judendomen är ett intellektuellt och psykologiskt problem, en infiltrationsrörelse, en fientlig entrism. Islam är ett symptom av detta judiska problem.

Så, ja. Vi skall kritisera islam, hårt. Men på våra villkor.

I tre dryga och respektlösa blogginlägg förklarade Patrik Forsén inte bara att Nordisk Ungdom öppet kommer stödja Sverigedemokraterna, utan han spottade på hela den nationalistiska rörelsen i Sverige, som han kallade omogen och misslyckad.

I både sin första, andra och tredje artikel bedyrade Forsén att Nordisk Ungdom kommer ”fortsätta kritisera det som vi anser är fel [med SD], samtidigt som vi kommer att framhålla de positiva delarna i partiet”.

Men under denna korta tid har Sverigedemokraterna lyckats med inte bara ett svenskfientligt och antinationalistiskt drag utan hela fem stycken. Och inte vilka som helst.

På nationell.nu har man kunnat läsa följande bisarrheter:

SD vill ta emot “ensamkommande flyktingbarn” – gjorde “tummen upp”
Sverigedemokraterna röstade Ja till flyktingmottagning
SD hotar utesluta medlem som demonstrerade med Nordisk Ungdom
SD vill slopa nationalismen – blir socialkonservativa
Sverigedemokraterna vill förbjuda nationalsocialistiska märken

Har Nordisk Ungdom kritiserat något av detta? Nej, inget alls. Inte ens när det framkom att Sverigedemokraterna öppnat ett uteslutningsärende mot en medlem för att denne demonstrerat tillsammans med just Nordisk Ungdom öppnade man munnen. När SD officiellt övergav nationalismen lade man även då bladet på munnnen.

I stället för att kritisera har Nordisk Ungdom fortsatt krypa för partiet.

Den 15 september, alltså efter allt detta hänt, publicerade Patrik Forsén bloggartikeln ”Starkt av Almqvist”, där han menar att Erik Almqvist har ”kurage” som bojkottade det multireligiösa riksmötet i torsdags. Patrik Forsén lyfter också fram Jimmie Åkessons kritik av riksmötets mångkulturella inslag.

För ett tag sedan befann sig en kvinnlig bekant till mig på en fest med just Erik Almqvist och andra SD-toppar. När det framkom att hon haft kopplingar till Nordisk Ungdom och länkade till nationell.nu på sin blogg så blev hon bildligt talat utmobbad från festen, och tvingad därifrån. SD:arna skrek bland annat ”nazistjävel” åt henne. Samma personer hyllas nu av Patrik Forsén.

Faktum är att Nordisk Ungdom inte kritiserat Sverigedemokraterna sedan förra årets riksdagsval. Men innan valet bokstavligen hatade man partiet.

Då publicerade organisationen en lång officiell artikel kallad ”Varför man som nationalist inte bör rösta på SD i valet”, där man i så gott som varje mening fördömde Sverigedemokraterna å det grövsta och förklarade varför man absolut inte ska lägga sin röst på partiet.

I artikeln, som till och med innehåller flera svordomar mot SD, ville man ”på djupet förklara Nordisk Ungdoms ståndpunkt med lite djupare resonemang”.

Djupt var det ja.

”SD har inte mognat”, utan ”tagit över Moderata samlingspartiets gamla ideologiska program”, konstaterade man.

Då riktades hånet mot SD – och mot nationella som röstade på partiet:

”Många proffstyckare inom den nationella rörelsen menar att det är bra att SD kommer in i riksdagen eftersom det skulle få debatten att förändras till det bättre för oss nationalister. Att debatten kommer att förändras är det ingen i Nordisk Ungdom som ifrågasätter, men samtidigt som debatten förändras så kommer den att förändras på SD:s villkor. När det talas om nationalism i framtiden så kommer SD att ha ensamrätt i Sverige på att definiera nationalism. Som det konstaterats tidigare i artikeln så har SD liberaliserats vilket naturligtvis kommer att avspegla sig i det ‘nya’ eller framtida debattklimatet.”

Föraktet mot SD nådde inga som helst gränser:

”Givet att det nya debattklimatet kommer att råda så kommer SD att suga upp väldigt många potentiella rekryter till Nordisk Ungdom men även andra nationella organisationer. Du som är väldigt ung och läser detta kan säkert inte se hela bilden, men ni som har några år på nacken måste verkligen fundera om det verkligen är så vi vill ha det? Många är vi som lagt ner år av energi, pengar och tid på att föra svensk nationalism framåt, och återigen, är det såhär vi vill ha det? Att SD sätter agendan för svensk nationalism? Vi säger i alla fall blankt nej!”

Man kallade SD för ”tandlöst”, ett ”populistiskt alternativ till riksdagspartiernas agenda”.

”Bägge alternativ producerar samma slutprodukt, nämligen en blandetnisk och rotlös massa”, sade Nordisk Ungdom om SD och fortsatte med att fördöma partiets starka sionism.

”SD:s sionism är alltså ytterligare en brytningspunkt mellan Nordisk Ungdom och SD, kanske till och med den allvarligaste. Nationalism handlar om att sätta sitt eget land främst och vårt land är fan inte Israel”, svor man fram.

Det ”ENDA” som Nordisk Ungdom då höll med SD om var:

”Slutligen ser vi positivt på avsnittet om jämställdhet från deras partiprogram, det är det enda avsnittet där vi i Nordisk Ungdom är överens med SD.”

Nordisk Ungdom påstod även i artikeln att man ”lusläst SD:s olika politiska program”.

Om Sverigedemokraternas åsikter i landsbygdsfrågor, som i partiets principprogram säger att ”alla medborgare oavsett börd och etnicitet samma grundläggande [har] rätt till land och vatten”, svor Nordisk Ungdom än mer:

”Hur fan tänker SD här? Det känns nästan som om man lägger sig platt för hur samhället ser ut idag och de globalistiska vindar som blåser. Land och vatten verkar vara av så ringa betydelse att man kan skänka bort det till vem som helst som uppehåller sig inom Sveriges gränser. Vi blir uppriktigt sagt förbannade när vi läser detta citat, men vi tänker inte skriva ut vad vi känner i affekt.”

Men det mest komiska (sorgliga?) av allt är kanske att Nordisk Ungdom då erkände att det är omöjligt att påverka SD samt att Sverigedemokraternas populistiska väg, den som Nordisk Ungdom nu delar med partiet, är helt fel väg att gå. Nordisk Ungdom bokstavligen spottade på SD och dess populism:

”Lägg därtill att SD enligt egna kritiker är ett toppstyrt parti utan interndemokrati så känns det hopplöst att rubba maktpositionen som partiledningen har förskanskat sig … Eftersom vi som vart med i svängen ett tag sett vilken ‘utveckling’ SD har gått igenom under de senaste 10 åren så väntar vi spänt på vilka övriga punkter som partiet kommer härma efter våra kära riksdagspartier. Politik för minoriteten verkar även ha blivit SD:s paroll numera, usch och tvi!”

I slutet av sin artikel hade Nordisk Ungdom dessutom en ”lösning och slutsats”, som löd:

”Bli inte deppig av att ha läst denna text, för det är verkligen inte meningen. Även om SD kommer in i riksdagen så är det inte kört, det finns ALLTID en morgondag, men vi i Nordisk Ungdom vill inte medverka till att ett parti med dessa kvasi-nationella åsikter kommer in i riksdagen. Situationen i Sverige och i världen är redan så pass allvarlig att en politik likt den SD vill genomdriva kommer att vara fullständigt tandlös och kanske till och med direkt skadlig för våran verksamhet och agenda. En så kallad taktikröst på SD kommer alltså vara att taktiskt dribbla bort sig själv och man kämpar för Sverige och dess befolknings bestånd! … Med ett smart autonomt motstånd och tillsammans och i samråd med våra seriösa nationalistiska partier vi har nämnt i artikeln så är det bara en tidsfråga innan riktig nationalism diskuteras i Rosenbad. Så rannsaka dig själv, gör en insats eftersom rätt motstånd kommer skapa rätt förändringar.”

Men nu, bara ett år senare, säger exakt samma personer inom Nordisk Ungdom tvärtom. Från att ha sagt ”blankt nej!” och ”usch och tvi!” till Sverigedemokraterna slänger man ur sig grundlösa påståenden som att SD har ”mognat”, SD är ”det enda seriösa alternativet”. NU ska ”stödja SD långsiktigt”. Nordisk Ungdom ska alltså stödja Europas kanske mest sionistiska parti (vars riksdagsledamöter senast i mars i år vandrade på blodstänkt och ockuperad palestinsk mark iklädda IDF-kläder), något som man för ett år sedan utpekade som kanske den ”allvarligaste brytningspunkten” mellan SD och NU.

Patrik Forsén rentav ljuger alltså när han i sitt första blogginlägg om Nordisk Ungdoms nya ”strategi” skriver att SD redan ”innan” valet ”visat att de är de enda mogna nog”.

Faktum är ju att Nordisk Ungdom i sin hatartikel mot SD innan riksdagsvalet utvecklade just detta begrepp, ”mognad”. Man skrev:

”Vi vill här göra en åtskillnad mellan att ‘liberaliseras’ och att ‘mogna politiskt’. SD har inte mognat i detta avseende utan enbart liberaliserats. Detta innebär att man idag inte alls är ett radikalt parti längre, utan man har i stort sett bara tagit över Moderata samlingspartiets gamla ideologiska program.”

Patrik Forsén kallar också Sverigedemokraterna för ett ”till stora delar nationellt parti”, något han inte lyckas bevisa och som ska ställas mot det Nordisk Ungdom kallade SD förra året, alltså ett parti med ”kvasi-nationella åsikter”.

Som jag påpekat ovan har SD knappast blivit mer nationellt sedan dess, utan ännu mer kvasinationellt. Eller ursäkta, partiet är ju inte ens nationalistiskt längre, utan ”socialkonservativt”.

Patrik Forsén påstår också helt felaktigt att det ”gemensamma” för kritiken mot Nordisk Ungdoms SD-utspel beror på ”kritikernas övertro på den parlamentariska vägen”. Detta saknar helt grund, och kan enkelt belysas av att Svenska motståndsrörelsen aldrig kritiseras för sitt utomparlamentariska vägval. Nej, kritiken handlar om något helt annat.

Men problematiken med Nordisk Ungdoms uttalade stöd till Sverigedemokraterna kan inte formuleras i singuralis, utan i plural. Problemen är många.

Det är moraliskt fel, därför att SD är ett parti som behandlat enormt många nationalister enormt illa under enormt lång tid, och som beskrivet ovan fortsätter att göra det. Det är moraliskt fel därför att Patrik Forsén i samtliga artiklar fullt medvetet formulerar sig på ett hånfullt och respektlöst sätt mot Sveriges nationalister. Inte i ett blogginlägg, utan i alla tre. Det är ideologiskt och moraliskt fel därför att Nordisk Ungdom för bara ett år sedan utmålade sig själva som just en ideologisk och moralisk motpol till Sverigedemokraterna. Det är strategiskt fel eftersom Nordisk Ungdoms klumpiga piruett inte uppvisar genomtänkt styrka utan tvärtom en ogenomtänkt feghet. Dum feghet lockar bara fega människor.

I stället för att tro på och utveckla sig själva till ett starkt, fulländat och tydligt alternativ till Sverigedemokraterna, försöker man sig på ett förvirrat och desperat populistiskt utspel, som inte ens Nordisk Ungdom själva verkar förstå. I kommentarsfältet på nationell.nu sade flera av organisationens medlemmar emot både varandra och Patrik Forsén. Ingen förstod vad Forsén menade, och fråga är om Forsén ens förstod det själv.

Det Nordisk Ungdom i själva verket har gjort är att vända sin egen moral och organisation ryggen, precis det som man med spott och spe kritiserade SD för. Samtidigt har man mage att kalla den nationalistiska rörelsen för omogen och värdelös. Men vilka är det egentligen som är så omogna och så värdelösa att de inte ens kan luta sig på sin egen organisation och sina egna ideal för att lyckas utan måste håna andra nationalister och vända sig till ett av de största och fegaste populistpartierna i Sveriges historia, Sverigedemokraterna?

I sin SD-kritiska artikel innan valet 2010 skrev Nordisk Ungdom att man som nationalist och svensk skulle ”rannsaka sig själv” eftersom bara ”rätt motstånd kommer skapa rätt förändringar”. Det är nog dags för Nordisk Ungdom att göra just detta. Rannsaka sig.

Eller som Nordisk Ungdom själva formulerade sig i en av organisationens begynnande artiklar:

”Alternativet är att integrera och assimilera så många som möjligt i majoritetskulturen. När vi väl kommit in i det resonemanget har vi förlorat och kan lika gärna sälla oss till sionisterna i Sverigedemokraterna.”

Nordisk Ungdom pekar här det förlorande fingret mot sig själva.

Skåne är något av ett semesterparadis för mig, med en natur som kan liknas vid scener hämtade ur Sagan om ringen-filmerna.

Staden där jag kommer ifrån, Kristianstad, var för bara några år sedan full av svenskar som vågade stå upp för sanning och moral.

2005 fanns det enligt Säpo närmare 200 nationalister i området.

Men på hösten samma år hängde Bonnierjournalisten Matti Stenrosen ut flera av oss i lokaltidningen, något som snabbt spred sig till övriga media.

Syftet var att skrämma oss till tystnad. Stenrosen fotade bland annat min lägenhet, som låg på bottenvåningen i centrala Kristianstad, och publicerade sedan bilden i tidningen – tillsammans med mitt namn och min adress.

Många blev rädda för att själva hängas ut och idag finns nästan inga nationella kvar i Kristianstad. Själv pluggar och jobbar jag i Stockholm.

Något jag märkt av den här sommaren, och som verkligen skrämmer mig, är att många inte bara lämnat sitt engagemang bakom sig, utan även åsikterna.

Jag har stött på flera före detta kamrater som helt sålt sig till en hjärndöd tillvaro och mer eller mindre börjat bekämpa sina gamla värderingar.

I fredags kväll fick jag höra att det är dags för mig ”att växa upp”, vilket nästan ledde till slagsmål mellan mig och personerna som sa det.

För någon vecka sedan sedan träffade jag en av mina gamla lärare på stan. Hon sa att jag var en av hennes bästa elever och undrade varför jag inte lagt av ”med de där åsikterna”. ”Du hade kunnat klättra högt”, påpekade hon.

Min replik löd: ”Jag klättrar inte på Satans stege.”

Det har även förekommit telefonsamtal där individer försökt få mina nuvarande kompisar i staden att sluta umgås med mig, på grund av mina åsikter.

Gemensamt för alla dessa personer är att ingen kunnat peka ut något fel, omoraliskt eller osant i mitt politiska och journalistiska engagemang.

Varför? För att det finns inget. Tvärtom.

Vad det handlar om är ynkliga människors försök att projicera sin egen feghet på mig. ”Vi vågade inte behålla våra åsikter, därför klandrar vi dig. Vi vågar inte bekämpa den totala ondska som idag styr världen, därför klandrar vi dig”, är vad de egentligen säger.

Även släktingar har börjat knorra över mina politiska åsikter.

De skäms tydligen.

Men vem är det som egentligen borde skämmas?

Jag, som tar avstånd till Rothschilds (läs Satans) siamesiska tvillingbarn USrael – historiens värsta mördare med tiotals miljoner människoliv på sitt samvete?

Jag, som belyser avgörande sanningar som makthavare och media döljer?

Jag, som erkänner alla nationers rätt att leva i frihet?

Jag, som fördömer rasistiska mord på svenskar?

Jag, som vägrar vika mig för judarnas förtryck?

Nej, ni som vill hitta omoral, lögner och ondska skall inte titta på mig. Ni skall hämta en spegel och titta på er själva. Men det vågar ni inte.

Vad gör ni åt alla hundratusentals mord, våldtäkter, rån, misshandlar och andra brott som svenskar utsätts för i dagens Sverige? Vad gjorde ni efter det rasistiska tortyrmordet på Elin Krantz? Vad gör ni åt alla IMF-ledda folkmord och krig världen över?

Ingenting. Ni är tysta och blundar som den ynkedomens avkomma ni är. Sedan går ni till valurnorna vart fjärde år och röstar fram politiker som stödjer denna ondska.

Ni dömer mig, men era ord är bara lögner som jag lägger på min politiska eld.

Ni är ynkliga och fega, men jag tycker inte synd om er.

Jag spottar på er.

”När d gäller Gudmunsontext är d ett mörkt moln för mycket under en midsommar.Tänker sätta mig under korkeken o lukta på blommor.En dag till”, twittrar Lena Sundström.

”Att skriva så här mycket utan att problematisera mer än så här? I den här tidningen? Fattar inte”, säger SR-journalisten Jimmy Halvarsson.

Det som ledarskribenten på Svenska Dagbladet har gjort är att lyfta fram det som svenska nationalister försökt få upp till ytan i många år: den höga brottsligheten bland framför allt utomeuropeiska invandrare.

Per Gudmundsson tar en rapport från Norge som exempel och skriver:

”6,1 procent av alla norrmän begick något brott under mätperioden. Invandrare från Norden, Västeuropa och Nordamerika begick brott i lägre grad än så. Men 10,4 procent av invandrarna från Östeuropa, 13,6 procent från Asien, 13,8 procent från Central- och Sydamerika och 17,8 procent av invandrarna från Afrika registrerades under samma tid för brott. Även invandrares barn hade högre brottsaktivitet än de norskättade, visar rapporten.”

Och han fortsätter:

”Ursprungsländer med högst procentandel gärningsmän var Marocko (18,1), Iran (19,4), Somalia (21,8) och Irak (23,6 procent). På andra sidan spektret finns ursprungsländer som Kina (5,9) och Filippinerna (4,7 procent).”

Gudmundsson påpekar också att vare sig sysselsättning eller bostadsförhållanden förklarar överrepresentationen bland dessa invandrargrupper.

Utan att kanske själv inse det erkänner han i stället att den egentliga förklaringen ligger i rasskillnader:

”En vanlig föreställning – att trauman från inbördeskrig skapar laglöshet – tycks motsägas av resultaten. Invandrare från Somalia är i betydligt högre grad registrerade för brott än de lika krigsdrabbade invandrarna från Sri Lanka (9,7 procent), för att ta ett exempel.”

Enligt Gudmundsson har Norge ”ungefär samma problembild som Sverige”.

Han lägger även fram olika förslag för att åtgärda problemet. Ganska drastiska sådana för att komma från en etablerad röst.

Gudmundsson föreslår – om än i försiktiga ordalag – utvisning av kriminella invandrare, och att ”dra ner på flyktinginvandringen”:

”En första tanke kan, för att nu bara ta något ur luften, vara att utvisa alla kriminella invandrare. Utvisning ses dock i många fall som omöjligt – situationen i exempelvis Somalia eller Irak anses vara för kaotisk. I Danmark är förslaget på väg att bli verklighet, men regeringen får nog räkna med att bli grundligt kritiserad för att eventuellt ha brutit mot internationella konventioner.”

Men inget av detta är alltså något nytt, utan statistik och slutsatser som svenska nationalister såsom Jan Milld påpekat i snart 30 år. Utan gehör.

Hade politiker lyssnat redan då hade problemen helt och hållet kunnat förhindras. Elin Krantz, Daniel Wretström, Daniel Strålhake och många andra hade fortfarande varit vid liv.

För på 30 år har statistiken inte blivit bättre, och den kommer inte bli det bara för att Lena Sundström blundar och skriker ”rasism”.

Det är inte Gudmundsson som är rasisten, eller Jan Milld. I så fall är det sanningen som är den skyldige.

Men sanningen bryr sig uppenbarligen inte om att bli kallad rasist.

Den fortsätter säga samma sak: massinvandring och mångkultur är lika med folkmord på etniska svenskar och massiv ödesdiger kriminalitet.

Läs Per Gudmundssons artikel:

Brottslighet bland invandrare borde oroa alla partier

Läs Martin Ekedahls artikel:

Per Gudmundsson gör kaos med etablissemanget

Detta gjorde man med hjälp av miljöpartiet, som numera leds av språkrören Åsa Romson och Gustav Fridolin. Man kunde tro att Fridolin skulle veta bättre. 2004 blev han till exempel gripen och utvisad från Israel sedan han deltagit i en palestinsk protest mot murbygget längs Västbanken.

Men i verkligheten är Gustav Fridolin inget annat en naiv karriärist som av streber feghet fastnat halvvägs i formandet av sin världsbild.

Den som vill veta hur världen verkligen fungerar kan nämligen mycket enkelt göra det, om han eller hon vågar.

Nu för tiden sållar sig Sverige till samma skara terrorstater som Israel, med oskyldiga människors blod på sina förut så blågula händer. I Afghanistan och i Libyen. Och Fridolin är en del av denna terror.

Vi vet vad som sker i Libyen. Vet vet att Nato bombar civila. Vi vet att Nato bombat sönder universitet och andra icke-militära anläggningar. Vi vet att Natos ”insats” dödat över 1000 personer. Vi vet att USA använder utarmat uranium i sina bomber. Vi vet att Nato dödade Khadaffis son och tre barnbarn, helt utan militära skäl. Vi vet att Nato överskridit FN-mandatet om att upprätta en flygförbudszon. Vi vet att Khadaffi har många av sina medborgare på sin sida. Vi vet att ”rebellerna” i Libyen i själva verket understöds av CIA, Israel och Internationella valutafonden (IMF), som redan inrättat en riksbank i den Nato-ockuperade delen av landet. Vi vet att Khadaffi hade planer på att införa en egen afrikansk valuta baserad på sin guldreserv, vilket USA och IMF såg som ett allvarligt hot mot deras monetära dominans. Vi vet att Nato låter bli att invadera regimer som Bahrain och Yemen, eftersom dessa är allierade med USA. Vi vet också att Nato saknade bevis för att Khadaffi över huvud taget attackerat sin befolkning, vilket var den föregivna orsaken till insatsen.

Natos bombningar av Libyen har alltså – som vanligt – ingenting att göra med att införa demokrati och frihet för landets befolkning.

Huruvida Khadaffi är en diktator eller inte saknar relevans. På hans motståndarsida står nämligen Satan i egen hög person; USA och Nato med Storbritannien, Frankrike och småstater som Sverige i sitt koppel.

Sedan andra världskriget har USA invaderat ett femtiotal länder och mördat miljontals oskyldiga människor. Enbart sanktionerna mot Irak under 1990-talet och invasionen av landet 2003 har dödat 2 miljoner irakier varav minst en halv miljon irakiska barn.

Västerlandets ledare kallade Saddam Hussein för en diktator, precis som de nu gör med Khadaffi. Men själva är de despoter av en ännu högre och blodigare rang; maskerade under demokratins falska flagg av judiska monsterbankirer och mediejättar som i decennier har hjärntvättat våra befolkningar till hjärndöda nickedockor och trälbundit dem under kasino-kapitalismens och Rothschild-familjens låneslaveri.

USA lät hänga Saddam Hussein.

När ska vi hänga våra egna diktatorer? När ska vi ställa dessa till svars för deras exempellösa brott mot mänskligheten?

När ska vi hänga massmördarna Barack Obama och George W. Bush?

När ska vi hänga familjen Rothschild, som plågat mänskligheten i 300 år?

Och hur länge ska Sverige doppa sina händer i andras blodbad?

Några intressanta videolänkar:

Se Åsa Romson försvara Libyeninsatsen
Se kongresskvinnan Cynthia McKinney vittna om situationen i Libyen
Se hur familjen Rothschild kom över hälften av världens resurser
Se den animerade filmen ”The American Dream” (om bland annat Rothschild)
Se den animerade filmen ”Pengar är lån” (förklarar vad pengar egentligen är)
Se kortfilm: ”Rothschild innehar hälften av världens pengar”
Se ”The house of Rothschild – the Money’s prophets”
Se hur Khadaffi planerade införa en egen guldvaluta i Afrika
Se John Pilger förklara hur IMF förslavar världen

När jag arbetade med uppgiften kom jag över undersökningar som avslöjar en lucka (av flera) i den svenska skollagen. Trots att grundutbildningen ska vara ”kostnadsfri”, som samma lag påstår, finns det undantag för ”enstaka inslag som kan föranleda en obetydlig kostnad för eleverna”.

Vad som åsyftas är utflykter, studieresor och andra aktiviteter.

Dessa ska elevernas föräldrar betala, om skolan inte vill eller har råd.

Rädda Barnen gav ett exempel där en skola ville att föräldrarna till ett barn skulle betala 3000 kronor – så att klassen kunde åka till Auschwitz!

Jag tog mig för pannan och tänkte: Nu får det vara nog!

Ska svenska skolbarn kunna krävas på tusentals kronor för att åka till Polen och ”lära sig” om en påhittad historia om 6 miljoner judar som aldrig dödats och gaskammare som aldrig funnits? Nej! Nu får det vara slut på lögnerna!

För det är ju precis så det ligger till! Trots att det gått över 60 år sedan andra världskrigets sista dagar har ”Förintelse”-förespråkarna inte kunnat lägga fram ett enda konkret bevis för sina påståenden. Inga gaskammare, inga massgravar, inga dokument – ingenting! Bara lögnaktig judisk propaganda.

Inte ens när de så kallade revisionisterna erbjuder hundratusentals kronor i belöning till den som kan peka ut de påstådda massgravarna i Treblinka lyckas ”Förintelse”-anhängarna komma med några som helst bevis!

Däremot har åtskilliga personer fängslats för att ha påpekat motsatsen, dvs. att det aldrig fanns någon plan att utrota Europas judar. Den världskände och erkände historikern David Irving, som var den förste att komma över Joesph Goebbles dagböcker, riskerade 10 års fängelse för påståendet att det aldrig existerade några gaskammare i Hitlers koncentrationsläger. Många andra har dömts till långa fängelsestraff – för att de framfört en annan version av ”Förintelsen”! Demokrati, kallar våra politiker det. Ondska kallar jag det!

Tiden är inne för att ändra innebörden av ”Förintelsen”.

För det skedde faktiskt en riktig Förintelse under 1900-talet, den som judar utförde på tiotals miljoner vita kristna i Sovjetunionen.

Denna Förintelse är det ingen som förnekar, men få som talar om!

Varför? För att det var just judar som ledde den – och detta är något som judarna själva erkänner i sina interna tidningar och publikationer.

Låt mig ta ett exempel som alla enkelt kan ta del av: 2006 publicerade den israeliska tidningen Ynetnews en artikel kallad ”Stalin’s Jews” författad av en av tidningens ledande kolumnister, Sever Plocker, som själv är jude.

Vad handlar artikeln om? Jo, de judiska massmördarna i Sovjet.

Sever Plocker skriver rakt ut att några av 1900-talets ”värsta” massmördare var judar. Jag citerar här ett stycke ur artikeln, och för att behålla textens fulla autencitet väljer jag att inte översätta den till svenska:

”And us, the Jews? An Israeli student finishes high school without ever hearing the name ‘Genrikh Yagoda,’ the greatest Jewish murderer of the 20th Century, the GPU’s deputy commander and the founder and commander of the NKVD. Yagoda diligently implemented Stalin’s collectivization orders and is responsible for the deaths of at least 10 million people.”

Men inte nog med det. Sever Plocker erkänner också att det var judar som startade och drev Gulag-lägrena, alltså Sovjets ökända koncentrationsläger där tiotals miljoner miljoner människor mördades och dog. Han skriver:

”His Jewish deputies established and managed the Gulag system.”

Den förste att avslöja judarnas ledande roll i Sovjets Förintelse-lägrer, Gulag, var Nobelprisvinnaren – och en av världshistoriens främste författare – Aleksandr Solzhenitsyn. Efter sina uttalanden blev Solzhenitsyn anklagad för ”antisemitism” och hatad av hela världsjudendomen.

Men stannar det där? En grupp judar som utförde fruktansvärda illdåd under Sovjets styre? Nej, knappast. Den så kallade ryska revolutionen 1917 var nämligen inte alls rysk. Den var helt och hållet judisk. Sovjetunionen var en judisk konstruktion, grundad och ledd av judar. Detta är ett historiskt faktum som ingen förnekar, men återigen något som få talar om – på grund av att det handlar om judar, folket som ingen i världen får eller vågar klandra.

5 av de 6 som ledde revolutionen i Ryssland var judar. Tjekan, säkerhetspolisen som upprättade Gulag, bestod till 90 procent av judar. (Se lista HÄR.)

Kommunismen är uttalat känd för att vilja utplåna religioner. Religion är ”folkets opium”, som Karl Marx kallade det. Och detta religiösa hat stämmer – till viss del. De sovjetiska kommunisterna förstörde mycket riktigt tiotusentals kristna kyrkor. Men vad hände egentligen med synagogorna, alltså judarnas heliga byggnader? Tja. Ingenting. De lämnades i fred.

Redan 1932 kunde man i American Hebrew från 18 nov. s. 12 läsa:

”According to such information that the writer could secure while in Russia a few weeks ago, not one Jewish synagogue has been torn down, as have hundreds—perhaps thousands of the Greek Catholic Churches…In Moscow and other large cities one can see Christian churches in the process of destruction…the Government needs the location for a large building.”

Eller i Democracy and World Dominion från 1939, s. 211:

”Apostate Jews, leading a revolution that was to destroy religion as the ‘opiate of the people’ had somehow spared the synagogues of Russia.”

Varför skonades synagogorna? Låt mig förklara. Kommunismen i Sovjet var inte bara judisk i den mening att det var judar som genomförde revolutionen och ledde staten inklusive dess grymma folkmord på vita. Marxismen är inte en politisk ideologi som andra, utan en i grunden judisk ideologi, eller rättare sagt: en judisk-religiös vanföreställning om hur världen fungerar.

Och återigen, detta är inte bara vad jag påstår. Detta är något judarna själva understryker och lyfter fram i sin esoteriska litteratur.

I Sverige skryter judar om marxismens judiska ådra och tankevärld. Låt mig citera Jackie Jakubowski, chefredaktör för tidningen Judisk Krönika.

I boken ”Judisk identitet” skriver han bland annat att det judiska och ”messianska elementet träder tydligt fram i Marx’ föreställning om ett framtida klasslöst samhälle, där alla de nu kända historiska lagarna ställs på ända och upphävs. Drömmen om klassamhällets upplösning och alla människors befrielse finner sin motsvarighet i den judiska föreställningen om den messianska tidsåldern som en befrielse för alla människor – inte bara judarna. Föreställningen om en arbetarklassens förtrupp som skall leda hela folkets befrielsekamp är ett eko av föreställningen om judarna som det utvalda folket, vars uppgift det är att påskynda och underlätta hela mänsklighetens förlossning.”

Jakubowski menar också att det ”universalistiska inslaget i den judiska kulturen återkommer beslöjat i Marx’ politiska och ekonomiska teori. Det är fascinerande att se hur den judiska bakgrunden på osynliga vägar tar sig in i Marx’ tänkande, trots att han aldrig praktiserat eller fått kunskap om innehållet i sin judiska bakgrund.”

Ja, Karl Marx var jude. Och hans farfar var överrabbin. Karl Marx lärofader var Moses Hess, en av judendomens viktigaste personligheter och den egentlige grundaren av sionismen. Moses Hess var en övertygad rasist som i sin bok ”Rom och Jerusalem” lade fram idén om att judar står över andra folk. Hess beskriver europeer, asiater och afrikaner som ”barbarer”.

Den ”ryska” revolutionens judiska verklighet är något som även Sever Plocker bekräftar. Han går så långt som att säga att judarna bakom revolutionen styrdes av sataniska drifter. Jag citerar samma artikel som ovan:

”Many Jews sold their soul to the devil of the Communist revolution and have blood on their hands for eternity. We’ll mention just one more: Leonid Reichman, head of the NKVD’s special department and the organization’s chief interrogator, who was a particularly cruel sadist.”

Det råder delade meningar om exakt hur många som dog under den judiska kommunistrevolutionens mångåriga terrorvälde i Rysskand. Men en siffra som ofta förekommer är 66 miljoner, alltså inte 6 miljoner döda judar, utan 66 miljoner döda icke-judar. 66 miljoner döda icke-judar. Som ingen nämner.

Så, från och med nu tror jag på Förintelsen.

För det finns bara en som är sann.

PS. Det tog slut med min förra tjej för att hon inte kunde acceptera min insikt i den judiska frågan. Hon hade nämligen flera judiska vänner och vägrade acceptera vad jag sa. När jag i en e-postkonversation utvecklade mina åsikter slutade hon svara och jag har inte hört av henne sen dess. Sanningen svider.

Så kom igen då, vem kan motbevisa mig? Kommentarsfältet är öppet.

Expo? Robert Aschberg? Jackie Jakubowski? Chabad Lubavitch?

Kom då!

Förra veckan publicerade Expos Johannes Jakobsson yttterligare en artikel där Nordisk Ungdom benämns som en ”vit makt-organisation”. Detta fick Richard Langéen, redaktör på nationell.nu, att reagera.

Enligt Langéen, som själv läst till journalist, är det felaktigt att kalla Nordisk Ungdom för en ”vit makt”-rörelse eftersom begreppet betyder något helt annat än vad organisationen synbarligen förespråkar.

Richard Langéen kontaktade därför Johannes Jakobsson för att få en motivering till begreppsanvändningen.

Johannes Jakobsson menar att Nordisk Ungdom är ”vit makt” på grund av att de strävar efter ett homogent Sverige samt för att organisationen vägrat uttala sig till Expo, vilket enligt Jakobsson hindrat Expo från att göra någon annan bedömning av organisationens politiska ståndpunkter.

Även detta påstående bestrids av Richard Langéen.

Läs hela diskussionen:

Hej!

Jag läste precis din artikel ”Isak Nygren på väg att uteslutas”, där du kallar Nordisk Ungdom för en ”vit makt”-grupp.

Hur motiverar du detta begrepp? Du vet ju mycket väl att Nordisk Ungdom är en etnopluralistisk organisation som varken i ord eller handling strävar efter att dominera eller förtrycka andra folkgrupper, vilket begreppet ”vit makt” antyder.

Anser du inte att det är journalistiskt och rent av moraliskt förkastligt
att förleda läsarna och i princip ljuga på detta sätt?

Med vänlig hälsning
Richard Langéen

Johannes Jakobsson svarar:

Hej!

Vi har diskuterat Nordisk ungdom flera gånger. Vi anser att de är en vit makt-organisation eftersom de definierar svenskhet utifrån etnicitet och kämpar för ett etniskt homogent svenskt samhälle där personer som inte platsar inom NU:s definition av svenskar inte ska få något inflytande eller makt.

Med det sagt så har jag försökt ställa frågor om NU:s ideologi till flera av företrädarna när de själva varit i kontakt med mig. De har dock valt att inte svara.

–
Med vänliga hälsningar
Johannes Jakobsson

Richard Langéen svarar:

Hej!

Ditt jobb som journalist är inte att sätta godtyckliga etiketter på folk.
Ditt jobb är att återge verkligheten samt att fånga essensen av ditt objekt.
De pressetiska reglerna är mycket tydliga med att du skall ge korrekta och allsidiga nyheter samt att du skall ”sträva efter att återge alla parters ståndpunkter”.
Begreppet vit makt antyder att Nordisk Ungdom vill förtrycka, dominera och till och med döda andra folkslag och människor; att de vill expandera den vita rasen över världen på bekostnad av andra nationer. Begreppet antyder något ondskefullt och omoraliskt, helt enkelt något hatiskt.
För att få använda detta begrepp journalistiskt måste du alltså på ett objektivt sätt – utifrån alla parters ståndpunkter – kunna visa att Nordisk Ungdom förespråkar detta.
Men varken i ord eller handling har Nordisk Ungdom sagt eller gjort något som tyder på att så är fallet.
På deras hemsida kan man i stället läsa att de ”vill se en värld där olika folk och kulturer lever och utvecklas efter sin egen vilja och förmåga”.
De skriver till och med att de är villiga att ta strid för alla folks mänskliga rättigheter: ”I Nordisk Ungdom kämpar vi för att alla folk ska kunna behålla och utveckla sin identitet på sina egna villkor och inte efter vad globala kapitalister vill … Vi motsätter oss också allting som hotar en värld av mångfald.”
Nordisk Ungdom är alltså för en värld där alla nationer har samma rättigheter och åtnjuter samma respekt, och de är beredda att kämpa inte bara för svenskarnas rättigheter – även om de sätter svenskarna i första hand – utan även för andra folks rättigheter.
Begreppet vit makt återger inte något av detta, tvärtom antyder det på raka motsatsen, på hat och rasligt krig.
Det finns inget hatiskt i att vilja leva i ett homogent samhälle. Världen skapades utifrån homogena nationer. Det är därför det finns olika folkslag, på grund av geografisk separation, på grund av raslig och kulturell homogenitet. Det finns inget folk och ingen kultur som vill upphöra att existera. Att vilja bevara sig själv är inte hat. I så fall är alla kulturer och alla folkslag hatiska.

Johannes Jakobsson svarar:

Ja, det är svårt att återge alla parters ståndpunkter när de inte vill
uttala sig. Men som sagt så är de välkomna att höra av sig.
Talespersonen har dock bett om att vi ska sluta kontakta honom.
Angående ”vit makt” så hänvisar jag till mitt tidigare svar om Expos
syn på det hela.

Mvh

Johannes

Richard Langéen svarar:

Hej!

Även om de väljer att inte uttala sig direkt till er kan du fortfarande återge deras ståndpunkter utifrån de källor som finns tillgängliga. Du kan inte ignorerar journalistiska principer bara för att de vägrar låta sig intervjuas.
Deras åsikter finns bland annat på deras hemsida och är, som jag beskrivit, oförtäckta och uttryckliga.
Din förklaring angående begreppet vit makt duger inte. Nordisk Ungdom står inte för ”vit makt” och det vet du mycket väl.
Enligt WikiPedia har ”vit makt” tydliga etymologiska rötter och myntades av George Rockwell, grundare av The American Nazi Party, alltså ett nationalsocialistiskt parti, till skillnad från Nordisk Ungdom som är etnopluralister och demokrater.

WikiPedia skriver:

”Vit makt-miljön är svenska säkerhetspolisens benämning på ett antal organisationer, individer och lösare nätverk med högerextrema åsikter som är beredda att ta till våld för att uppnå sina politiska mål … Den gemensamma nämnaren för grupperna inom vit makt-rörelsen är en typ av rasideologi, där den vita rasen anses överlägsen. Vit makt-miljön ser framför sig ett etniskt och kulturellt homogent samhälle under ett upplyst diktatoriskt ledarskap … Begreppet white supremacy kom 1902 och är teorin att vita människor är ärftligt överlägsna och därför har rätt att styra över svarta människor.”

Nordisk Ungdom har en uttalad icke-våldsstrategi:

”Vi har grundat alla våra hittilsvarande framgångar på en icke-våldsstrategi och ska vi fortsätta framåt måste vi fortsätta på den vägen. Jag förstår att människor känner starka känslor inför övergrepp och orättvisor men våld är inte och kommer aldrig att vara lösningen. Låt oss istället inspireras av de fredliga, folkliga, revolutionerna i östeuropa och nu senast i arabvärlden.”

http://www.nationell.nu/2011/03/10/patrik-forsen-ledande-sverigedemokrater-gillar-oss/

Nordisk Ungdom förespråkar demokrati, inte diktatur:

”Vi i Nordisk Ungdom tycker ett fritt utbyte av information är en grundläggande demokratisk rättighet. Utan en fri opinionsbildning kan ett demokratiskt samhälle inte fungera … Vad det visar är att de styrande anser att pengar är viktigare än demokrati och det fria utbytet av information.”

http://nordiskungdom.se/var-vision/fritt-internet/

Nordisk Ungdom har aldrig sagt att vita är ärftligt överlägsna och därför har rätt att styra över andra folkslag. Tvärtom respekterar organisationen alla kulturer och folkslag, och är till och med beredda att kämpa för andra folks rättigheter:

http://nordiskungdom.se/en-varld-av-mangfald/

Johannes Jakobsson svarar:

Ja, fast vi är inte så intresserade av att sprida propaganda för gruppen utan väljer istället att redovisa resultatet av vår granskning av organisationen. Eftersom du skriver om journalism och etik så vet du ju att en av journalistrollerna är att granska, inte att okritiskt återge. Och som sagt, de är mer än välkomna att höra av sig. Hade en diskussion med en av företrädarna tidigare men han slutade att höra av sig, vilket är tråkigt. Men som sagt känner vi oss trygga den definition av NU som vi nu har. Sen är det mycket möjligt att vi får anledning att revidera den igen i framtiden.

/Johannes

Richard Langéen svarar:

Hej!

Det här känns ungefär som att prata med en vägg.
Granska är ju precis det ni inte gör, med den barnsliga och bittra motiveringen att NU vägrar låta sig intervjuas av er.
Just därför borde ni ju lägga ner mer tid och energi på att just granska organisationen utifrån de källor, aktioner och uttalanden som finns tillgängliga. Eller tror ni bara på saker folk säger direkt till er?
Du motiverar användningen av begreppet vit makt med att NU vill se en värld av etnisk mångfald, något som förutsätter homogena samhällen. Detta är något som står på deras hemsida, en källa som du precis förkastade som deras ”propaganda”. Uppenbarligen använder ni alltså denna ”propaganda” när den passar ert syfte.
Att ni ”känner er trygga” med den definition av NU som ni har nu tror jag säkert, men det gör den inte mer journalistisk eller korrekt för det. Ni klarar ju inte av att motivera den.
WikiPedia räknar upp en rad avgörande rekvisit för begreppet vit makt som inte alls stämmer in på Nordisk Ungdom; några som är ”beredda att ta till våld för att uppnå sina politiska mål”, några som vill se ett ”diktatoriskt ledarskap”, några som anser att vita människor är ”ärftligt överlägsna och därför har rätt att styra över svarta människor”.
Detta stämmer inte in på NU, och organisationen vill inte styra över andra folkgrupper, vilket WikiPedia pekar ut som själva grunden till ”white supremacy”-begreppet. Tvärtom vill Nordisk Ungdom låta alla leva i harmoni och fred.
Nordisk Ungdom har funnits i över ett år och deras grundare är alla kända sedan tidigare, aktiva inom Nationaldemokratisk Ungdom. Ni är alltså väl medvetna om vad detta är för organisation och vilka åsikter de står för.
Om ni inte kan motivera användningen av vit makt-stämpeln på Nordisk Ungdom så räknar jag med att ni – som de journalister ni utger er för att vara – omedelbart slutar använda det.