Jag har alltid varit intresserad av diskursanalys och hur denna vetenskapliga metod kan användas för att avslöja dolda agendor hos politiska makthavare. Två saker hände i somras (sommaren 2009) som gjorde att jag började fundera på vilka dolda agendor som egentligen finns i samhället.

Den första händelsen

Förra sommaren skrev en ledarskribent i Dagens Nyheter (jag läste papperstidningens längre version) att alla som vill omskära sina söner borde få detta utfört gratis av landstingen. Ledarskribenten gick till hårt angrepp på en professor vid Karolinska Institutet för att denne vägrat utföra denna rit (jag använder ordet rit för jag anser att omskärelse är en religiös rit). Ledarskribenten utförde ett personangrepp på professorn och menade att professorn tillsammans med en hel del kollegor var kvar i medeltida vanföreställningar. Ledarskribenten menade vidare att omskärelse av små barn är en viktig del av folkets traditioner. Det jag reagerade över var vad ledarskribenten ansåg viktigt för folkets traditioner. Vilket folk menar ledarskribenten egentligen? Varken Sverige eller Norden har en tradition av denna rit. Dessutom, är det något som är medeltid så är det väl att utföra dessa ritualer?

Den andra händelsen

Aftonbladet publicerade sedan en artikel på sin kultursida där en frilansjournalist berättar att han för ett antal år sedan under arbete i Palestina mött ett rykte som sade att israeler stjäl organ ifrån dödade palestinier. Han försöker undersöka men kommer ingenstans. Han skrev åter om denna händelse ett antal år senare när det i New York uppdagats att judiska rabbiner, politiker av judisk börd samt israeliska affärsmän anhållits i en omfattande härva av korruption och olaglig handel med organ. Frilansjournalisten menade att det var dags att utreda saken en gång för alla: sanktionerar staten Israel handel med organ från den svarta marknaden?

Det som sedan hände var att en mängd judiska organisationer samt den israeliska staten krävde att den svenska regeringen skulle agera för att få bort artikeln. De menade att den var antisemitisk och därför olaglig och oetisk. Särskilt intressant i sammanhanget är att den svenska ambassadören i Israel, som har en stark familjekoppling till Dagens Nyheter vars ledarskribent några veckor tidigare skrivit om omskärelse som folkets tradition, officiellt meddelar att alla svenskar i Sverige känner avsky för Aftonbladets artikel.

Det som är mycket märkligt är att en ambassadör som officiell representant för ett land, i det här fallet Sverige, själv gör ett uttalande i en kontroversiell fråga som sedan får representera hela det svenska folkets uppfattning.

Funderingar och upptäckter

Jag diskuterade dessa händelser med en god vän som under många år aktivt arbetat med politisk analys. Enligt honom finns det en agenda som i stort går ut på att Sverige som nation skall splittras till förmån för ett globalt mångkulturellt samhälle. Jag frågade vem/vilka han ansåg verka för denna söndring av det svenska samhället, och fick svaret att hans analys var att det i bakgrunden finns starka finanskapitalister som vill göra Sverige lättare att styra över. Ett medel för att göra svenskarna mer splittrade är att bryta ner vårt nationella sammanhang, det vill säga den identitet vi har använt för att bygga och skapa vårt land sedan 1500-talet.

Jag började fundera om det fanns en dold agenda som i stort går ut på att den svenska identiteten, och i ett större sammanhang den nordiska identiteten, skall ersättas med en mångkulturell identitet. Så upptäckte jag häromdagen sajten ”Vitt oljud”. Vitt oljud finansieras enligt egna uppgifter av den statliga myndigheten Forum för levande historia. Några saker som publiceras på deras sajt har jag funnit totalt häpnadsväckande. Bland annat ska publicisterna arbeta för att sanningen runt rasismen ska blottläggas.

Under rubriken ”Invandrare begår fler brott än svenskar” medges att det enligt officiell statlig statistik kan verka som att invandrare begår fler brott än svenskar, men sedan försöker skribenten att relativisera bort dessa fakta. Enligt skribenten bör svenskar ha förståelse för att invandrare begår fler brott, eftersom de i många fall saknar ekonomiska resurser. Det bör nog ändå anses vara ett mycket konstigt sätt att resonera så. Jag tycker det verkar ännu konstigare att en statlig myndighet finansierar ett sådant budskap med skattebetalarnas pengar. Under rubriken ”Invandringen kostar enormt mycket pengar” skriver skribenten:

Även om man ska vara försiktig med att dela in befolkningen i olika grupper och beräkna hur mycket de bidrar med, respektive kostar, har det gjorts en del sådan forskning. Och resultaten visar att invandringen är lönsam, eller mycket lönsam. Åtminstone så länge som invandrarna får jobb.

Det bör anses konstigt att skribenten hävdar detta utan att presentera några vetenskapliga fakta. Vetenskapliga fakta borde snarare hävda motsatsen. Skribenten skriver faktiskt själv följande:

På 1980-talet och framför allt på 1990-talet började invandrare få det allt svårare att komma in på arbetsmarknaden, dels på grund av lågkonjunkturer, dels på grund av ökad diskriminering. Och med en ökad arbetslöshet bland invandrarna började siffrorna plana ut. Under 1980-talet bidrog invandrare med ungefär lika mycket till den offentliga sektorn som de tog i anspråk. Sedan 1990-talet har den sk ”inkomsteffekten” för invandrare varit negativ.

Diskussion och slutsats

Exemplet ovan är bara ett av många som jag har stött på i etablerade och normativa forum där skribentens argument inte kan stödjas med vetenskapliga fakta. En förklaring kan vara att det saknas forskning inom de områden som förespråkarna av ett mångkulturellt samhälle berör. Orsaken till att det saknas forskning inom dessa områden skulle kunna vara att forskningsresultat inom dessa områden förmodligen inte skulle falla beställaren i smaken. Det kan faktiskt förhålla sig så att forskningen, om den skulle utföras, visar att ett mångkulturellt samhälle fungerar mycket sämre än ett kulturellt homogent samhälle.

För några år sedan var jag en vanlig ung student, som nyligen avslutat sina högskolestudier. Jag hade påträffat den politiska korrektheten på universitetet, och visste att man för att kunna göra karriär inom den offentliga förvaltningen måste dölja all missaktsamhet mot ”nya svenskar med utomeuropeiskt påbrå”. Och jag hade för några år sedan en personlig inställning att undvika invandrare. Jag tyckte inte illa om dem, men jag uppskattade verkligen inte deras förakt för svenska folket. Efter att ha arbetat mig upp inom den offentliga förvaltningen, har jag kommit att konfronteras med obehandlade statistikuppgifter varav det framgår att svenskarna (dvs vita människor) kan vara en minoritet i Sverige redan år 2030, mot det officiella 2056. Jag har träffat poliser som i frustration över ett domstolsväsende som vägrar att utvisa grova utländska kriminella resignerat och nu endast sitter av sin arbetstid med minsta möjliga insats. Jag har pratat med kollegor inom statsförvaltningen som inser det vansinniga i sina arbetsuppgifter och i förtroende berättat att de hoppas att den egna familjen kommer att klara sig under de turbulenta tider som närmar sig. Jag har även diskuterat med vänner om att flytta till någon norrländsk kommun där det fortfarande knappt finns några utomeuropeiska raser, och samhället till stor del fortfarande består av svenskar. Och jag har även beslutat mig för att det räcker nu.

Det är dags att säga ifrån. Sverige och Norden är de nordiska folkens hem, det är vår plats. Vansinnet som pågår där svenskar tvingas försaka sina barn en god ekonomisk tillvaro till förmån för snyltgäster och gökungar måste få ett slut. Jag blir mindre och mindre bekymrad att jag ska försäga mig i något sammanhang och att min karriär därigenom blir lidande, eftersom den ökande tillströmningen av inkvoterade utlänningar i vår svenska statsförvaltning står mig upp i halsen och jag ibland vill lämna eländet åt sitt eget öde. Jag utstår en enorm leda och frustration när jag och mina vita kollegor tvingas lyssna på utlänningarnas sorgesång vid varje kafferast om hur rasistiska Medelsvenssons är och hur duktiga alla invandrare är till skillnad mot svenskarna som är lata och odugliga. Däremot känner jag en växande rädsla för min familj och vår framtid: hur kommer framtiden att bli för oss? Men det finns en sak som jag aldrig kommer låta hända, ett löfte som jag tyst avgett för mig själv: mina barn ska aldrig bli trälar i sitt eget land!

Jag minns när den s.k. fria rörelsen gjorde sitt intåg i Skåne. En av de som valde att engagera sig var en 15-årig högstadiekille från Malmö. En 15-åring som drogs till den nationella rörelsen för att han var genuint intresserad av den form av antiglobalism och syn på mångkultur som nationalismen bär med sig. Aktivismen rörde på sig, vilket givetvis retade upp de reaktionära krafterna inom vänstern i Malmö.

Under en natt slogs fönsterrutor sönder i 15-åringens föräldrahem. Hotfulla samtal kom till killens föräldrar. Hotbrev skickades hem till honom där man krävde att den unge nationalisten skulle avsluta sitt nationella engagemang. Med tanke på den psykiska stress som kan uppstå av denna form av hot och förföljelse, samt det faktum att nationalistens föräldrar lade skulden på sin son istället för på gärningsmännen, hörde grannarna av sig till hyresvärden och lade skulden på föräldrarna. Hyresvärden utfärdade en varning till föräldrarna. Något som kan jämföras med att ge våldtäktsoffret skulden för att hon hade för utmanande kläder eller hade druckit för mycket. Ett minst sagt vedervärdigt tilltagande. Den unge killen kände sig pressad. Han lade därefter ned sitt nationella engagemang.

Fegt enligt vissa, men personligen så kan jag förstå honom. Precis lika mycket som jag kan förstå Anitha Näsströms val att lägga politiken bakom sig. Anitha Näsström är ingen hårdför nationalist som står på barrikaderna och tar konfrontationen med de krafter som vill förgöra demokratin och yttrandefriheten. Hon är en helt vanlig pensionär som antagligen gillar sitt kaffe med en skvätt mjölk i och som har ett brinnande intresse för samhällsfrågor och politik. Det var ju faktiskt därför som hon valde att vända Sverigedemokraterna ryggen och vända sig till ND för att bedriva nationalistisk politik. Att denna kvinna inte orkade med hets och hot då hon antagligen har levt ett fridfullt liv kan jag förstå precis lika mycket som jag förstod 15-åringen från Malmö.

Hoten mot nationalister är vardagsmat. I samhällets ögon är vi nationalister mer eller mindre rättslösa. Mordförsöken i Hallstahammar är ett tydligt exempel på detta. Nationalister blir nära nog knivmördade av vänsterextremister. Istället för att polisen försöker ta hand om brottsoffren och ge dem stöd så tar de nationalisternas telefoner. Detta trots att nationalisterna inte på något sätt är misstänkta för brott. Man väljer alltså att straffa offren för att man helt enkelt vill genomföra åsiktsregistrering. När Svenskarnas Partis arrangerade sin demonstration i Västerås efter mycket förhalning och försök till inskränkning i mötesfriheten så valde man i vanlig ordning att placera motdemonstranter nära den plats där talen skulle hållas. Man struntade i att motdemonstranterna gjorde sig skyldiga till störning av allmän ordning och störande av allmän sammankomst. Något som nationalister i Hässleholm blivit dömda för då de störde ett s.k. antirasistiskt jippo. Då vänsterextremister försökte att skada närvarande nationalister i demonstrationen i Västerås så ingrep inte polisen. Man tittade helt enkelt bort. Nationalisterna valde då att göra polisens jobb och attackerade vänsterextremisterna för att mötesfriheten skulle kunna säkras. Något som väckte polisens agg och början till polisvåld och grova övergrepp mot enskilda nationalister av poliser var ett faktum. Mönstret känns igen, vi som har varit med sedan början av 90-talet har sett det förut och vi lär få se det igen. Vissa år är det i mindre skala, vissa år är det i större skala. Slutsatsen är densamma, polismakten, åklagare och övriga systemet anser att vi nationalister är rättslösa.

Men vad kan vi då göra åt problemen?

Ska vi gå man ur huse och dräpa enskilda kommunister såsom har skett förut? Ska vi spränga deras möteslokaler och aptera bilbomber eller hugga ned dem på gator och torg? Ska vi börja kartlägga poliser och låta dem smaka på sin egen medicin genom att misshandla dem och pepparspraya dem? Nej, givetvis inte. Vi nationalister är inga blodtörstande reaktionärer. Vi är en motpol till vänster och högern. Vi är motsatsen till detta sjuka system och även om vi kan bedriva kontroversiella metoder emellanåt så är det kontraproduktivt att bedriva denna form av kamp. Skulle läget sett ut som i Ryssland eller i Sydafrika så kanske vi skulle vara tvungna till det. Lyckligtvis är så inte fallet i Sverige.

Det jag föreslår är ökad solidaritet inom de nationella leden.

Detta enkla förslag är egentligen det enda som kan bryta den rättslöshet och den hets som pågår mot nationalister. Exempelvis så finns det ingen anledning för nationalister att betala pengar till fackförbund som mycket väl kan tänka sig att utesluta nationalister p.g.a. deras nationella engagemang. Dessa fackförbund har nästan aldrig tagit striden för nationalister då de har fått sparken från sina arbetsplatser efter påtryckningar från ”kränkta” arbetskamrater som i realiteten är politiska motståndare både till höger och vänster. Skulle en meningsfrände bli av med sitt jobb p.g.a. sitt politiska engagemang så tycker jag att det vore bättre att nationalister stöttade denna genom att ge dem pengar de sparar in på utträde ur facket till honom eller henne istället. Några hundralappar är rätt mycket för den arbetslöse när det kommer till kritan nämligen.

Andra saker man kan tänka på är att man inte ska ge upp.

Sker en attack mot din bostad och ditt efternamn tillsammans med epitetet ”nazist” och ”AFA ser dig” sprayas på din husfasad så agera smart. Stäng inte inne dig själv och undra vad hyresvärden ska säga. Ring upp hyresvärden direkt efter och förklara vilka AFA är. Berätta att AFA är samma människor som låg bakom kravallerna i Göteborg 2001. Att AFA tidigare har attackerat socialdemokrater, kristdemokrater och centerpartister. Att de har gett sig på människor inom pingstkyrkan etc. Förklara att du är politiskt aktiv och att ditt engagemang inte handlar om nazism. Du behöver inte gå in på djupet om vad du tycker och tänker. Det enda du behöver göra är att du helt enkelt förklarar för hyresvärden vad extremvänstern sysslar med och att du som offer för dessa känner dig otrygg. Detta kommer i sin tur leda till att hyresvärden ser dig som ett brottsoffer och inte som rättslös.

Är du ung och bor hemma hos föräldrarna så förklara för dina föräldrar samma sak som du gjort för din hyresvärd. Förstå att dina föräldrar är rädda om dig och att de är oroliga. Förklara för dem att du inte är vad AFA påstår att du är. Att du helt enkelt är samme son som du alltid har varit även fast du har blivit intresserad av olika samhällsfrågor. Ta gärna upp vissa av de sakfrågor som står oss samtliga nationella varmt om hjärtat, t.ex. miljöfrågor, djurrätt och antiglobaliseringen. AFA ser ju ändå det mesta som nazistiskt, som t.ex. sossar, moderater och kristna. Varför skulle de då inte se dig som nazist. Säg att du är rädd men att du inte vill låta dessa terrorister vinna. Har dina föräldrar något som helst vett innanför pannbenet så kommer de att vidarebefordra detta till hyresvärden. Därefter kan du använda nedanstående tips.

Ta och knacka dörr hos grannarna och förklara vem du är. Dra samma historia för grannarna. Fråga om de har sett något och fråga gärna om de kan hålla ögonen öppna om de ser några skumma personer stryka omkring hädanefter. Oavsett om grannarna är invandrare eller svenskar så kommer det att leda till att de ser dig som en människa och ett brottsoffer. De kommer att hysa sympati för dig och hysa förakt mot de som har utsatt dig brott. Exakt den utveckling som de reaktionära vänsterextremisterna inte vill ha med andra ord.

Du som nationalist ska dessutom inte behöva stå ensam när du blir utsatt för brott och rättsövergrepp. Nu vet jag inte hur ND har agerat när det gäller Anitha Näsström så jag låter detta fall vara osagt. Men i andra fall så har det visat sig att vi nationella är dåliga att ta hand om varandra. Det borde införas solidaritetsgrupper i varenda län. Grupper som har som uppgift att stötta utsatta nationalister. Oavsett om det handlar om att de har blivit utsatta för hot och våld. Eller om det handlar om att de har blivit avstängda från skolan, fått sparken från sitt jobb eller blivit uteslutna från någon förening eller fackförbund. Eller för den delen om de har blivit utsatta för rättsövergrepp av myndigheter. Stötta din meningsfrände oavsett om du känner honom eller henne. Ring upp personen ifråga och kolla hur det står till och om personen ifråga behöver prata av sig en stund. Besök gärna personen ifråga och ta med dig en blomma eller bjud på kaffebröd. Små gester kan betyda otroligt mycket för den enskilde emellanåt. Kom ihåg att alla inte är speciellt tuffa. Vi nationalister är människor. Vi är folket och folket är en spridd skara av olika personlighetstyper. Vissa är känsliga och andra är mindre känsliga.

Det kvittar vilken form av kamp som personen ifråga bedriver. Det är skitsamma om det rör sig om en etnopluralist, identitär eller nationalsocialist. I systemets ögon och i de reaktionärers ögon som skyddar detta system så är vi alla ”nassar”. Dessa bryr sig inte om vad vi står för. Dessa vill bara att vi likt den 15-åriga killen och Anitha Näsström ska sluta upp att kämpa för det vi tror på.

Genom små medel så kan vi gemensamt låta detta slå tillbaka på dem själva. För varje attack mot en nationalist så kommer ett grannskap att hysa mer förakt mot vänstern i sin helhet om vi följer denna riktlinje. För varje myndighets hets och hot mot en nationalist så kommer den nationella solidariteten att stärka personen ifråga. Engagemanget kommer att förbli oförändrat och övertygelsen kommer att bli än starkare. Lyd mitt råd hädanefter. Kampen är inte på liv eller död. Den är mycket viktigare än så. Nationell solidaritet idag, imorgon och för evigt. De kan aldrig stoppa oss!

Skånsk aktivist och sympatisör till Nordisk Ungdom

Siffrorna är skrämmande, men åt det andra hållet. I Europa börjar situationen se desperat ut. I Litauen föds det 1,34 barn/kvinna, en siffra som stadigt minskar. Det betyder att befolkningen i Litauen på en generation nästan halveras. Visserligen ser det lite bättre ut i övriga Europa, men inget land i Europa når idag upp till 2,1 barn/kvinna vilket är den siffra som krävs för att en befolkning ska hålla en jämn nivå.

I Nigeria ser situationen helt annorlunda ut. Där föds det över 7 barn per kvinna. Situationen är inte lika extrem i övriga Afrika, men majoriteten av länderna har ett födelseantal på över 5 barn och kvinna.

Siffrorna kan vid en första anblick se nattsvarta ut. Onekligen ser det ut som att den europeiska befolkningen är på väg att försvinna och det är inte rasblandning eller invandring som gör att våra nationer snart inte kommer befolkas av ursprungsbefolkningen utan vårt eget låga födelsetal.

Men i denna nattsvarta verklighet finns det flera ljuspunkter. Födelsetalen minskar över hela världen, och det går i en snabb takt. Om bara fem år minskar födslarna i Afrika med ca: 0,4 barn/kvinna om man får tro FN:s beräkningar. Världens kvinnor föder idag ca: 2,55 barn/kvinna, alltså bara strax över de 2,1 barn som behövs för att världens befolkning varken ska öka eller minska och även här minskar antalet snabbt.

Problemet med explosionsartad befolkningstillväxt är framförallt koncentrerad till Afrika söder om Sahara och ett fåtal andra stater som exempelvis Afghanistan.

I en situation där världen står inför en befolkningsminskning av aldrig skådat slag finns det flera fördelar för en etniskt motiverad rörelse. Sanningen är ju att vår framtid helt ligger i våra egna händer och de orosmoln som vi ofta målar upp kan få oss själva att inte se träden för all skog.

Ett exempel där en befolkningsgrupp använder födelsetalen för att öka sitt eget inflytande och säkra sitt folks överlevnad är de ultraortodoxa judarnas höga födelsetal. Enligt Washington-baserade American-Israel Demographic Research Group kommer judarna i Israel att passera palestiniernas nativitetsnivå år 2025 och ultraortodoxa judar kommer att öka sitt antal från 16% av befolkningen till 23 %.

Vi befinner oss i en liknande situation, skillnaden är att vi har en moralisk rätt till vår fosterjord. Etniskt medvetna svenskar måste öka sina födelsetal. Även om vi bara är ett fåtal till en början, kommer vi efter några generationer att ha växt till en stark minoritet med stora möjligheter att därefter återerövra vår egen nation. Den vägen kommer att bli lång, men den är realistisk och ger oss i detta nu en möjlighet att leva och se våra barn växa upp i våra, svenska, områden. Samtidigt vet vi att vi sår ett frö av dem som en dag åter kan kräva det som är vår födelserätt.

Patrik Forsén

Detta syns tydligt när man tittar på ”välståndsligan” från den ekonomiska samarbetsorganisationen OECD. Under 1970-talet, före det mångkulturella samhället, såg läget annorlunda ut. Då var läget ljust och Sverige låg på en fjärde plats.

Sedan dess har det endast gått utför. Centern påstår att man skapar jobb och man väljer bland annat att fokusera på RUT-avdraget, även kallat Pig-avdraget. Skribenten Tobias skriver följande på Stureplanscenterns blogg:

”RUT-avdraget har gett 11000 jobb och bekvämare liv för säkert hundratusentals svenskar. Jag kan lägga ytterligare ett par timmar i veckan på mitt arbete, något som jag både är bättre på och bidrar mer till välfärden. Den firma som städar hos mig varannan vecka har drygt tio anställda. De allra flesta kommer från arbetslöshet. Nu har de jobb. Om det är så att skatteavdrag ger jobb tycker jag det är dags att sänka skatten på alla tjänstejobb. Höga kostnader för att anställa gör att färre får jobb. Höga skatter för konsumenter gör att färre konsumerar. Nivån på arbetslösheten är en direkt konsekvens av politiska konstruktioner. Höga ingångslöner och höga skatter ger fler arbetslösa. Den är varken bra för Sverige eller någon enskild.”

Utan närmare anblick så kan man hålla med Tobias, det han skriver verkar logiskt. Men vid en närmare eftertanke så ser man igenom detta tafatta försök att spela vänner av välfärd och vänner av arbetande svenska män och kvinnor och framförallt vänner av den svenska ungdomen. Det är möjligt att signaturen Tobias genom sin skatt bidrar till välfärden. Men vad som också är ett faktum är att signaturen Tobias genom sitt engagemang i Centern och den borgerliga alliansen även motarbetar och försvagar den svenska välfärden.

Faktum är även att RUT-avdraget i praktiken är till för de rika i samhället och med sämre ingångslöner för lokalvårdare så kan man ju fråga sig om Centern verkligen anser att de gör lokalvårdarna en tjänst eller om de gör det globala kapitalet en tjänst. Som nationalist så är min bestämda åsikt att lokalvårdarna säkerligen är glada över sina jobb men att RUT-avdraget i grund och botten är skapat för de mest välbärgade i samhället. Är lokalvårdarna dessutom under 26 år och Centern, Stureplanscentern och Maud Olofsson får som de vill så gör de lokalvårdarna en björntjänst. Maud Olofsson är själv med i Bilderbergergruppen där världens mest inflytelserika multinationella företagsledare, mediajättar och politiker årligen samlas bakom stängda dörrar. Ligger hennes lojalitet verkligen hos de svenska arbetarna? Det är tydligt att det bara är människor som redan har starka ekonomiska resurser som utnyttjar avdraget:

”Hej Jag skulle utnyttja fönstertvätt och städhjälp då jag inte kan städa själv pga sjukdom, men har inte råd att vänta ett helt år på reducering av lönen. Skulle få skattejämkning av SV, men den slås ut på hela året så på dom 2500 kr som jag skulle betala själv, blir det en hundra lapp mindre skatt i månaden ungefär. Så nu fick jag bevis på att hushållsnära tjänster är endast till dom som är rika. Vi andra har inte råd att vänta ett helt år och få jämkning i efterhand. Hur kan ni komma på en så idiotisk idé, då bara dom som redan har hjälp kan få möjlighet att få den subventionerad av staten?”, Skriver Agneta på Maud Olofssons blogg.

De cirka 11 000 arbeten som har skapats via RUT-avdraget går inte att jämföra med hur många som har blivit av med sina jobb sedan den ekonomiska krisen inträdde 2008. Jämför man dessa siffror så vore det väl mer rimligt att arbeta för kollektivets bästa och inte för de mest välbärgade, vilket Agneta påpekar i sitt öppna brev till Maud Olofsson.

Jag hoppas att Agneta förstår att Centerns politik inte gynnar Sverige eller de som den borgerliga alliansen ser som mindre önskvärda. Till dig och de äldre generationerna så är min starka uppmaning att vända borgarna ryggen och se dig efter något svenskvänligt alternativ att rösta på och att inte köpa borgarnas lögner. Till den svenska ungdomen vill jag slutligen säga, köp inte Centerns argument. Det är din framtid det handlar om.

Vänd alliansen med Centern i spetsen ryggen och kämpa för dina rättigheter. Alliansen och Centern är inte för fler jobb till den svenska ungdomen. De är för att dumpa din och min lön för att vi har ”fel” ålder och för att det gynnar Centerns vänner i den globala makteliten. Bemöt borgarnas falska politik och aktivera dig för dina egna rättigheter. Nordisk Ungdoms krav är redan ställt: ”Rör ni LAS så blir det knas!”. Det är ett löfte vi nationalister kommer att hålla. Följ gärna med på vägen dit i framtiden…

/Skånsk NU-sympatisör

Fotnot: Bilden föreställer den tidigare CUF-ordföranden Fredrik Federleys transsexuella alter ego ”Ursula”

Läs även: Rör ni LAS så blir det knas!

Här har vi ett stort problem. Vi lär oss att vi måste skapa en karriär, att mycket pengar är viktigt, att det räcker med ett eller kanske två barn. Att vi måste vara minst 30 år innan vi skaffar barn för att hinna med att festa, resa och leva livet innan vi stadgar oss och ”får ett tråkigt Svensson-liv”.

Vi nationalister måste bortse från detta. Vilket är oerhört svårt men att skaffa stora familjer är det som kommer att rädda vårt folk! Det räcker inte med enstaka barn. Varje nationalist bör eller kanske till och med måste skaffa minst tre barn!

Innan vi nationalister förstår detta så är vår kamp meningslös. Vi kan kämpa hur mycket vi vill men skaffar vi inga stora familjer så kommer vi till slut att dö ut.

Vissa hävdar att man inte har tid att vara aktiv nationell om man har stora familjer. Trots detta ser jag personer med 3-4 barn som ändå är oerhört aktiva.

Men om man ändå inte känner att man har tid på grund av sin stora familj så finns det andra saker man kan göra. Några saker som är oerhört enkla:

• Var trevliga mot människor.
• Var bildade och pålästa.
• Försök att ha det fint och städat hemma när folk kommer på besök.
• Var öppet nationella.
• Sist men inte minst kämpa hårt, jobba hårt, ta hand om familjen och var sund.

Detta visar en bra bild av oss, den visar att vi är seriösa och att vårt sätt att leva är det rätta. Samtidigt har du gjort det svenska och vita folket världens största insats.

Här är det också mycket viktigt att ni stöttar er partner. Jag förstår om er kvinna inte vill skaffa massa barn. Men med ditt stöd och om du verkligen påpekar den lycka som varje barn för med sig så tror jag det är lättare för din kvinna att lägga karriären åt sidan ett tag!

Jag trodde personligen att mitt liv skulle bli ett rent helvete efter att jag fick mitt första barn vid 20 års ålder. Till viss del har jag haft rätt, det har varit svårt att få ihop det, dels ekonomiskt men även i förhållandet, för livet förändras och visst avundas jag ibland mina vänner som kan festa, resa och göra vad de vill. Men jag har aldrig varit så lycklig i hela mitt liv som när jag såg mitt första barn födas och jag blir lika glad varje gång jag väcks på morgonen av en skrattande bebis som tittar på mig med stora glada ögon.

Jag vet också alltid med mig att jag gjort det största en människa kan göra för sitt folk och att om fler gjorde som jag så kommer vi aldrig att bli en minoritet!

Jag vill uppmuntra alla killar till att stötta sin tjej och hjälpa henne, för det som din partner går igenom är tuffare, hårdare och konstigare än något vi killar någonsin kommer att genomgå.

Slutligen vill även säga till alla tjejer att ni gör ett oerhört jobb och genom att ta hand om familjen räddar ni vår framtid. Men ni måste också förstå oss killar. Det ligger i vår natur att jobba hårt för att föda familjen och tyvärr tar arbetet dyrbar tid som i alla fall jag hellre hade velat lägga på att vara med familjen. Och även ni måste stötta er kille!

/Nationell pappa

Tyvärr har det blivit så att alltför många som kallar sig nationella även har tagit till sig vänstertermer såsom antikapitalism, socialism och alla andra diffusa termer som härstammar från Marx och Engels. Därför tänkte jag försöka mig på att ge ett annat perspektiv på det vi brukar sammanfatta som ekonomi, eller i det här fallet marknadsekonomi.

För att man skall förstå den teori jag ska förklara så behöver man en hel information för att förstå helheten. Jag tänkte börja med att ta upp en åsikt som man oftast får höra hos nationella, och inte minst socialister, som handlar om att, låt mig citera Nationaldemokraterna: ” Små företag måste ges optimala förutsättningar att bildas och verka. Dessa utgör motorn och nyskapandet i ekonomin.” Jag kan förstå innebörden i första meningen, men vad är det som händer sen? Vad är det som stödjer tesen ”Dessa utgör motorn och nyskapandet i ekonomin”?

Det jag kommer att skriva nu kommer att låta väldigt obekant och näst intill motsägelsefullt för det flesta eftersom vi har fått lära oss av vår snälla regering att nyskapade småföretag är det bästa som finns. Men sanningen är att småföretag bidrar ytterst lite till samhället och ekonomin i storhet. Det finns studier som pekar på att det faktiskt är negativt för ett samhälle att ha för mycket egenföretagare och småföretag.

Så vad finns det för belägg för detta ”befängda” påstående? För att svara på det ska jag slå hål på ett antal myter:

Myt 1: Är alla småföretag som startas high-tech företag och skapas av ”supermänniskor” som vi ofta får läsa i tidningen? Nej, verkligen inte De flesta småföretag skapas faktiskt av arbetslösa personer inom branscher som restauranger och firmor, d.v.s. serviceyrken som redan är övermättade i Sverige. Över hälften (55 %) av alla som startar företag startar ett företag i samma bransch som de själva har jobbat i. Detta säger ju sig själv att det då alltför ofta skapas företag som inte har någon livskraftighet. För att ge väldigt konkreta exempel så säger jag byggfirmor. Hur många personer är inte egenföretagande inom just byggfirmor och varför tror ni att det är så? Inte är det för att det är en strålande bransch utan det beror på att det finns många som är kunniga inom det och som inte har fått något jobb. Samma sak gäller frisörer. Varför får en person för sig att starta en frisörsalong när det redan finns 2 st. på samma gata? Jo, för att personen har arbetat med det förut och inte får något jobb.

Myt 2: Är Sverige är ett land där det skapas väldigt mycket nya företag i. Även nu i finanskrisen skriver tidningarna om hur personer har lyckats att skapa ett eget företag och att det växer så det knakar. Faktum är att det land som flest personer är egenföretagare i är Turkiet där hela 30 % av befolkningen är egenföretagare. Sverige kommer långt ner med 9,7 % egenföretagare. Detta beror till största del av att Turkiet och andra länder i Asien fortfarande har en stor befolkning som arbetar som jordbrukare. Och som jag beskrev i myten ovan så tenderar personer som inte har jobb att starta ett eget företag, i det här fallet en egen bondgård. I Sverige däremot har vi under många decennier, fram till 80-talet, haft en stark industri och många stora företag som haft tiotusentals anställda. Detta har medfört att antalet egenföretagare har varit väldigt lågt, då det oftast är arbetslösa personer som skapar nya företag.

Myt 3: Och den viktigaste myten är just den om hur företagen utvecklas. Om man får tro dagens regering och t.ex. ND så är det ju småföretagen som är drivkraften i ekonomin. För det första är företag ingen homogen del i samhället. Det skiljer sig uppemot 17 % mellan olika branscher i hur många företag som finns kvar efter 5 år och endast en tredjedel av alla nya företag som registreras i Sverige är ett fungerande företag efter 7 år. Och endast 8,1 % har en person anställd. I USA är det faktiskt företag inom hälsa- och utbildningsföretag som klarar sig som bäst medan företag inom informations branscher klarar sig klart sämst.

En undersökning som gjordes mellan 1982-2002 om de 500 mest lyckade företagen i USA så visar det sig att klart bäst ligger fabriker som tillverkar massa till pappersfabriker (så kallade pulp mills) vilket 18 % av de som skapades var med på denna 500 lista, men även mjukvaruföretag ligger bra till. Men om vi istället tittar på botten så ser vi en väldigt intressant iakttagelse; endast 34 av 49,4731 restauranger låg på den listan. Det betyder att det är 608 gånger större chans att du blir väldigt lyckad när du startar ett företag inom mjukvaruutveckling istället för en restaurang. Men dessa siffror är faktiskt inte konstiga. De flesta länder, om inte alla, skapar bara en politik där det helt enkelt bara ska skapas företag, spelar ingen roll inom vad, bara man kan visa upp en statistik som visar att det skapades x antal tusen företag det här året. Den enda effekten som detta ger är att fler och fler väljer att starta företag inom fel bransch då staten ger massor av understöd oavsett vilken bransch det handlar om, vilket I sin tur medför att fler misslyckas. Det ser dock bra ut för politikerna som kan stolta säga att det skapades 50,000 mer företag än förra året! Men statistiken visar att det inte alls ger ekonomisk tillväxt, ökar antalet nya idéer eller mer arbeten I landet. Det skapas helt enkelt mer skitföretag!

En snabb sammanfattning. Majoriteten av alla företag skapas inom branscher som inte är livskraftiga eller skapar nya jobb och möjligheter. Sverige är inte heller ett land som är i behov av många nya företag då vi till skillnad från länder med stort antal småföretag har ett stort antal stora företag i landet. Men det är ju som bekant på väg bort då många av våra stora företag förflyttar sin verksamhet ifrån Sverige, så att det skapas många småföretag i Sverige är snarare ett tecken på att vi är på god väg till bli ett fattigt land. Och vi har även fått reda på att företag inte är någon homogen term då det skiljer sig väldigt markant om du blir ett totalt fiasko eller succé om du startar ett företag, helt beroende på vilken bransch du väljer att starta det inom. Och inte heller bidrar småföretag till ökad sysselsättning. Endast några få procent av alla nya företag i Sverige bidrar till att öka sysselsättningen i landet.

Så efter att ha visat dessa fakta så kan det kanske tyckas att jag är negativ till egenföretagare och småföretagare. Därför vill jag klargöra, innan jag kommer med lösningen på problemet, att så är givetvis inte fallet. Tvärtom anser jag att det är bland det viktigaste som finns att det skapas nya företag i Sverige eftersom det är där nya svenska kapitalister och svenska storföretag kommer att skapas. Det som är av största vikt är att det skapas företag inom rätt branscher, inte att det inte ska skapas företag.

Så för att fortsätta efter klargörandet, vad har egentlig allt det här med kapitalism och antikapitalism att göra? Jo, medan antikapitalister hävdar att allting löser sig genom att man vägrar att betala av statsskulden, odlar upp lite mer mark och förbjuder fackföreningar så menar jag att man istället bör fokusera sig på vad kapitalismen faktiskt kan göra för Sverige. Det som bör göras är att skapa en så attraktiv och företagsvänlig miljö som det bara går i Sverige och fokusera på att det startas rätt företag inom rätt branscher och med rätt kapitalunderstöd. Det kan tyckas låta enkelt och simpelt, och det är det faktiskt!

Som jag sa ovan så behövs det en attraktiv miljö för företag, så hur uppnår man det? För det första krävs det rejäla skattelättnader. Nationaldemokraterna hade för några år sedan ett krav på att ha en platt skatt på 15 % (troligtvis det bästa förslaget ND har haft när det gäller ekonomi). Detta förslag var det ju dock Nils-Eric Hennix som förde med sig när ND och Frihetspartiet slogs ihop, så det kravet försvann såklart när Hennix försvann. Det andra är bättre regler. Driver du ett bolag idag kan du hantera en handfull anställda, men så fort du kommer över gränsen på ungefär 20 anställda uppkommer problemen och de försvinner först efter ett hundratal anställda. Det är här de flesta bolagen går på bet, antagligen utvecklas bolaget eller så stannar det vid ungefär tjugotalet anställda, om det ens kommer upp till den nivån. Ett solklart exempel är att avskaffa arbetsgivaravgifterna. Det ökar företagens möjlighet att expandera och nyanställa nationellt. Och för det tredje är att befria forskningen. Så länge som forskningen, som idag, är beroende av statliga medel för sin överlevnad leder det till att akademin går i statens ledband istället för att kunna agera högkvalificerad självständig granskare som bereder medborgarna fler perspektiv att ta ställning till än dem som statsmakten har godkänt.

Men det hjälper inte med en attraktiv miljö för företag om det till största del skapas fel företag i Sverige. Och det är nu jag börjar komma till den riktiga lösningen och det är riskkapitalister. Efter rasist/nazist så är troligtvis riskkapitalist det mest hatade ordet i Sverige. Men med några få korta meningar ska jag förklara varför riskkapitalister är bland det viktigaste vi har. I USA startas omkring 1,5 miljoner företag varje år. Cirka 800 av dessa får pengar av riskkapitalister för att driva sin verksamhet. Men dessa bolag står för runt 20 % av vinsterna som kommer från alla de nystartade bolagen.

När jag läste den siffran för första gången så var det faktiskt en liten omvändning för mig om hur jag ser på ekonomin. Att då hävda att man skulle ge skattepengar till riskkapitalister så att de kan avgöra vilka företag som ska få pengarna, vore ju sannerligen det mest lämpligaste för ekonomin. Detta går ju dock inte hem i en demokrati, för man kan ju absolut inte ge pengar till en riktad del i samhället, förutom de nya ”svenskarna” vill säga.

Det man istället borde göra är som Sverige har gjort under flera århundraden, rådfråga intresseorganisationer. Vi har i Sverige haft tradition av att man skickar remisser till organisationer som berörs av de lagar och regler som ska genomföras. Men varför inte ta det steget längre? Varför inte samla alla branscher, riskkapitalister, privata investerare och fackföreningar i ett stort råd där de kan komma fram till vart pengarna bör satsas? Det är det rådet som ska se till att pengar bara satsas på den verkliga eliten inom nyföretagandet. Man måste vara mycket selektiv med vilka företag man stöttar ekonomiskt, och det är därför alla branscher måste bidra med utvecklingsrapporter som verkligen visar på vilka framtidens företag som kommer att bli de största vinnarna och vilka branscher som är övermättade. Man skulle ju t.ex. inte tippa att Lettland vinner OS-guld i kommande OS.

Detta är endast några få grundläggande åtgärder för att hjälpa Sverige att bygga upp en ny generation av svenska kapitalister som kan bygga upp stora, svenska och slagkraftiga företag. Sverige har idag alla möjligheter i världen att bygga en barriär mot den globala kapitalismen. Det gäller dock att vi på allvar inser hur vi gör det. Gör vi det genom att anamma marxistiska termer, eller gör vi det genom att bekämpa den globaliserade elden med vår egen svenska, slagkraftiga och nationalistiska eld?

Jimmie Åkesson en svag ledare

Är Sverigedemokraterna ett bra parti? Gör man sin sak på ett bra sätt? Efter mer än tjugo år sedan bildandet och med en allt värre samhällsutveckling så rör sig partiet osäkert kring fyraprocentsspärren. I Danmark talade Pia Kjaersgaard klarspråk och Dansk Folkeparti nådde folketinget och inflytande över politiken på ett år.

Visst bör man se positivt på arbetet och ansträngningarna som görs inom partiet. Det finns många och otacksamma uppgifter som behöver utföras. Och det finns ett behov av att ha en anda som är positiv och inspirerande. Men inställningen och den interna verklighetsuppfattningen måste vara realistisk. Därför finns det anledning att fråga sig om SD är ett bra parti och att utomstående personer kritiskt diskuterar frågan. När partifolk deltar så svävar man lätt iväg i interna hyllningar för att undvika den faktiska verkligheten.

En del av den verkligheten är att Pia Kjaersgaard och Dansk Folkeparti har förändrat dansk politik. I Sverige har inte Sverigedemokraterna gjort det. Istället har partiet blivit en långvarig pina som lyckats göra sig själva till debattämne. SD har inte, hur mycket man än vill påstå det, lyckats föra upp frågan om den falska flyktingpolitiken på dagordningen. SD har förstås inte en ordförande som går att jämföra med Pia Kjaersgaard. Istället har man valt att lyfta fram en mycket ung person som även saknar pondus. De erfarna personerna, bland andra partiets naturlige förgrundsman Sten Andersson, har ställt sig djupt i bakgrunden.

Men valet av ordförande är bara ett tecken på den svaghet som finns inom partiet. Hela tiden pågår en destruktiv utveckling i vårt land med ständigt nya dumheter. Massmedierna förvrider verklighetsbilden, förolämpar och sprider propaganda. De andra partierna sätter sig över demokratin och bannlyser nya partier. Som svar på detta svineri gör inte Sverigedemokraterna någonting. Allt detta väller över oss och SD är tysta och passiva. Man låter etablissemanget ha rätt.

När ordföranden en gång skriver en större artikel så går han märkligt nog till angrepp på en religion. Varför det? Det handlar ju inte om religion, utan om att tiotusentals och hundratusentals främlingar har kommit hit på falska grunder och med en falsk asylpolitik. Att deras religion med dess dumheter finns i vårt land beror endast på det. Detta visar SD:s svaghet. Man vågar inte säga ifrån och angripa det felaktiga.

Nu har nästa horribla sak inträffat genom att en främling av tingsrätten har erkänts ha religiösa skäl att få undvika att ta sin kvinnliga chef i hand. Så pågår det hela tiden och inför detta står SD passiva och tysta.

Partiet har nu blivit den största kritiska organisationen mot den värsta politiken i nutid i vårt land. Den positionen har man delvis nått på grund av trögheten i demokratin och genom offentligt, ekonomiskt och annat stöd och därmed möjlighet att stå i vägen för andra initiativ. Men förvaltar man det på ett bra sätt? Naturligtvis kan de flesta göra en bättre prestation, men är SD:s insatser godkända? Företräder man sin huvudfråga på ett sånt sätt att vi känner respekt och förtroende för dem?

Nej, knappast. SD accepterar passivt den felaktiga beskrivningen av flyktingpolitiken, utlänningspolitiken och av illusionen om mångkultur. Varför vågar man inte uttrycka det uppenbara, det som vi alla ser? Varför vågar man inte ge ord, så som Pia Kjaersgaard, åt våra tankar? Varför formulerar och bemöter inte SD den uppfattning som vi har om politiken och samhällsutvecklingen? Varför denna ständiga tystnad?

Efter alla dessa år ligger nu partiet vid nivån kring riksdagsspärren, vilket man med sin defensiva inställning till politiken inte upphör med att rapportera om. Är det stödet en bekräftelse på att partiet är bra? Naturligtvis är det rimligt och positivt att stödet ökar. Men visar fyra-fem procents stöd i opinionen att partiet är bra? Fångar man upp den opinion som finns i denna fråga? Tyvärr så har inte partiet långtifrån lyckats med det. Stödet i opinionen i denna fråga ligger på ett självklart sätt kring tjugo-trettio procent, enligt upprepade undersökningar. Men SD har med sin fega inställning lyckats försvaga stödet i denna grundläggande fråga för vårt land. Det är inte självklart att ställa sig bakom den självklara saken när man ”stöds” av en organisation som tvekar och velar om saken.

Om man jämför med Danmark så förstår man hur naturligt det är att ett offensivt parti, med en partiledare som talar klarspråk och självklart om sin politik, också får stöd och röster. De röster som redan finns där i befolkningen. Medan ett parti som är fegt, passivt, undvikande och tyst inte får något stöd. Varför ska man rösta på ett parti som inte vågar säga sin mening? Följden blir att SD:s svaga uppträdande krymper ihop opinionen i denna fråga och försvagar en rimlig reaktion på en idiotisk politik. Det är nog så att opinion är inte något man får, utan något man tar. Man uttrycker sin uppfattning och politik på ett klart sätt och får gensvar av alla som håller med.

Nu finns möjligheten att SD trots sin ständiga tystnad ändå kommer in i riksdagen. Kommer detta då förändra saken och göra att man får förmågan att påverka politiken? Kommer riksdagsinträdet göra att SD börjar tala klarspråk? Egentligen bör man fråga sig varför någon sådan förändring skulle ske? Varför skulle SD tala klarspråk om man når riksdagen genom att inte göra det?! Om man inte har förmågan idag, så kommer den inte fram genom en stol av riksdagsmodell. Ett visst offentligt erkännande innebär det dock som svagt kan stärka partiet. Men det är troligare att SD inte kommer att påverka politiken och tvärtom kommer stärka etablissemangets sanslösa hållning. Den förnedrande debatten om Sverigedemokraterna kommer att fortsätta, om än något mildare, men nu inne i riksdagen. Risken är överhängande att sverigedemokraterna kommer sitta i riksdagsstolarna och där gapa mållösa.

Om Jimmie Åkesson, Sten Andersson och Sverigedemokraterna har någon annan uppfattning, så är det dags att säga det nu.

En bekymrad väljare

Vis av erfarenheten så vet den enskilda människan att demokrati endast fungerar tillfredställande och på ett övergripbart sätt i till exempel en förening, på en arbetsplats eller bland grannar. Då kan man inte få tungrodda stora komplex av människosamlingar och idéer att fungera demokratiskt. Det är fullkomligt en omöjlighet.

Då den lilla byn eller den lilla staden ska folkomrösta kan resultatet accepteras av respektive befolkning. Men när det politiska systemet inte använder folkomröstningar eller ens enkäter som underlag för sina beslut så är det verkligen illa och demokratin är fullständigt satt ur spel i de större sammanhangen.

Det som man kallar för demokrati i dessa parlamentariska system är inget annat än på sin höjd en form av låtsasdemokrati, maktelitens lek med allvaret för människors existens och överlevnad. Dessutom är det de facto så att ju större mängd befolkning desto större behov av att kontrollera och försäkra sig om funktionaliteten i rådande politiska system får ju makteliten.

Finns det då några botemedel, några andra vägar eller system som skulle fungera bättre? Otvivelaktigt är det så men makteliten är suverän i sitt utövande av makt och vågar sig inte på att göra några förändringar som äventyrar deras personliga status, pondus, rättigheter och möjligheter. Man är då nämligen rädd för att tappa sina exklusiva möjligheter att agera fritt gentemot folket och därmed garantera sig själva fortsatt maktutövande.

Slående exempel på detta syns mer ofta nu än förr beroende på att världen sakta men säkert både krymper och blir mer komplicerad. Detta i sin tur ökar kontrollbehoven hos makteliten som inför mer och mer detaljstyrande lagar att följas av var och en. Borta blir all form av frihet och folket mår till sist uselt därför att mer och mer diktatoriska fasoner infinner sig i demokratins namn vilket kraftigt begränsar folkets möjligheter och frihet.

Ett samhälle kan aldrig byggas på kontrollbehov, misstänksamhet, avund eller personlig isolering. I alla fall så blir detta samhälle inte särskilt långlivat. Det spelar ingen roll om det är ett litet land eller stort som EU. Minns bara Romarriket hur det pladask föll ihop som en pannkaka till slut och det kom aldrig någonsin tillbaka.

Andra metoder måste till där folket integreras i samhällsdebatten på ett naturligt sätt likt byskvallret fungerade förr i världen. Folkets engagemang krävs hela tiden för att ett samhälle ska kunna hålla ihop och utvecklas. Det går således inte att gång på gång köra över folket med underfundiga idéer om både det ena och det andra till exempel mångkulturism.

Då brakar det ihop till slut därför att folket till slut skiter i allt vad politik och samhälle heter.

Personval

På senare tid så har det talats mycket om personval som om det skulle vara den perfekta lösningen på fördjupad demokrati. Man är emellertid nästan beredd att frångå dessa tankar eftersom responsen har varit alldeles för dålig. När man röstar på en person som torgför sina idéer så kommer dessa idéer lätt till korta i det stora hela eftersom vederbörande endast är en länk i den politiska apparaten och vars tankar och idéer lätt drunknar i partiapparaten. Så personval inom rådande politiska system fungerar således dåligt till uruselt.

Idén om personval är i sig inte alls så dum men då måste hela det parlamentariska systemet förändras för att det ska kunna funka. Det går inte att både ”äta upp kakan och ha den kvar” säger ordspråket och det gäller även här. När man analyserar och leker med tanken fullt ut att endast ha personval och inga politiska partier utan att låta politiska falanger uppstå på frågerelaterade sätt istället så kommer man också underfund med att det egentligen inte behövs några politiska partier. De behövs inte därför att verkligheten varken är grå, svart eller vit nuförtiden utan naken och medveten sanning.

Kina som förebild

Hur organiserar man det politiska arbetet för att uppnå optimal styrka och effekt? Titta på Kina. Det är ett bra exempel som just nu håller på att visa världen hur man administrerar politik i ett samhälle. Det är dessutom inte vilket samhälle som helst, bara 1.300.000.000 personer. Vad gör kineserna? Jo, de åker ut i världen med små delegationer bestående av partimedlemmar och tjänstemän för att studera och på plats få information om olika politiska lösningar samt samhälleliga funktioner i dessa samhällen. Således för att ta lärdom. Men västvärldens politiker gör aldrig likadant även om de kallar det för studiebesök som dessutom oftast är på skattebetalarnas bekostnad och som dessutom i verkligheten mest är rena nöjesresor.

Hur fungerar Kina? Den nyfikne som inte har några fördomar eller förutfattade meningar kan ge sig tid till att helt objektivt analysera fenomenet Kina. Ok, Kina är en enpartistat. Det kan man konstatera och vara helt överens om. Kina har tidigare varit kommunistiskt och mycket totalitärt. Det vet man också. Men detta lyser numera med sin frånvaro och en helt annan ideologi har sett dagens ljus.

Frihet har smugit sig in i det kinesiska folkets vardag, främst ekonomisk samt fri rörlighet. Hot mot statsmakten elimineras fortfarande effektivt så att Kina samt kineserna i lugn och ro kan utveckla sina egna egenskaper. För detta mål finns således ett enda parti och inga andra tillåts. Det här gör det möjligt att kanalisera tankegångar och idéer mer effektivt eftersom inga störande element tillåts och detta är perfekt för det folkrika Kina som stegvis kan konsolidera sitt politiska liv djupt och verkligen folkligt förankrat.

Det här fungerar på så sätt att partimedlemmar som förutsätts både vara politiskt intresserade samt att utveckla sina ämneskunskaper tillsammans med olika tjänstemän samarbetar för att skapa allt bättre politiska lösningar. Här finns det inget utrymme för schismer av något slag varken nationella eller internationella. Det här gör Kina mycket starkt och att dess ekonomi växer med rasande fart. Staten kontrollerar allt men folket kontrollerar staten och inte som här i västvärlden att staten kontrollerar allt inklusive folket.

I västvärlden blir folken livegna under politiskt förtryck i dessa parlamentariska demokratier medan folket i Kina alla frivilligt går enade åt samma håll utan allehanda perversiteter som alltså i lag är förbjudna. Lugnt, skönt och stabilt kan man tycka och det är också så. Kineser är korrekta, synbarligen lyckliga individer hela tiden på språng med sina egna små och stora uppdrag. Nyfikna och glada söker de alla att utveckla Kina tillsammans med sin ”lagkamrater”.

Enpartistaten
Vad kan man då lära av kineserna? De går åt samma håll och dessutom så verkar det helt frivilligt. De störande moment som då och då infaller tas om hand på det mest effektiva sättet. Förklaringen till detta effektiva sätt är förstås att det endast finns ett politiskt parti. Då splittras inte folket så lätt och all politisk aktivitet kan hållas i samma ”hus” så att säga. Det är således en förutsättning att det åtminstone finns ett politiskt parti för att detta ska kunna fungera fullt ut och det gör det ju i Kina. Om man leker med tanken hur det skulle kunna fungera på motsvarande sätt i Sverige och i Europa så kan man tänka sig följande:

Man eliminerar samtliga politiska partier och inför en folklig organisation istället som om man vill man kan kalla politiskt parti. Där måste man vara medlem för att lagligen ha rätt att syssla med politik. Inom organisationen så utbildas och lär sig både politikerna och de blivande politikerna allt möjligt om ett samhälles administration. De blir alla mer eller mindre kunniga inom många olika områden och specialiserar sig efterhand också på olika uppgifter som de får sig tilldelade att sköta, allt efter deras personliga förutsättningar.

Man utser nomineringskommittéer för viktiga poster och funktioner på samhällets alla nivåer för att ta fram de bästa med de bästa förutsättningar till att kunna vara i folkets tjänst. De som röstar är endast medlemmar i organisationen då de är de mest insatta i politiska frågor och därmed bäst skickade till att få fram dugliga politiker. Då får man också fram de mest ärliga och effektiva personerna till valda poster inom hela det politiska fältet.

För att förankra de politiska idéerna hos folket så får alla således även de övriga medborgarna fylla i enkäter då och då rörande resultatet av det politiska arbetet. På så sätt minimeras misstagen och folket kan känna sig delaktiga och lyckliga istället för totalt överkörda av statsapparaten.

Det här systemet kan finnas på olika nivåer i samhället såväl funktionellt som geografiskt allt efter behov. Den politiska viljan blir professionell och tillsammans med ett intimt samarbete med statliga, kommunala och landstingstjänstemän så garanteras medborgarna ett fullfjädrat samhälle som kan konsten att kanalisera sina resurser på bästa sätt. Allt det här är så långt man kan komma från marknadskapitalistiska idéer. Givetvis så kan ett sådant här system överföras till att gälla andra länder inklusive hela EU. Resultatet blir att man äntligen skulle få ett helt ärligt samhälle där folkets åsikter, traditioner och vanor kommer att påverka beslutsutvecklingen i allra högsta grad. Det är ju ändå folkets land och inte de så kallade ”folkvalda” politikernas alternativt maktelitens och dess maffias, nationell eller internationell.

Åke Green ställer in föreläsning

Många vill nog förknippa namnet Åke Green med mod och civilkurage. Han blev känd i kristna kretsar världen över som en man som står upp för sin tro även om det blåser motvind. Han tog striden mot gaylobbyn och blev en symbol för yttrandefrihet och religionsfrihet.

Jag var själv med på rättegången, utsänd av Nationell Idag för att rapportera om detta unika fall. Efter förhandlingarna fick jag tillfälle att byta några ord med honom och överlämna en gåva i form av en t-tröja med texten ”HoMoFob”. Jag berömde honom för hans mod och talade om att tröjan var en gåva från Nationaldemokratisk Ungdom. Han tackade och log ett vänligt, uppriktigt leende.

När han senare konfronterades av media förnekade han att han hade vetat vilka vi var, och tröjan hade han naturligtvis slängt när han såg vad som stod på den.

Jag blev alltså inte förvånad när jag fick höra att han ställt in sin föreläsning för studiegruppen Aguéli i Uppsala. Det var efter att bloggen Antigayretorik ”avslöjat” att Åke Green skulle föreläsa och att bland annat Ahmed Rami och jag själv var anmälda som deltagare, som Världen idag fick upp ögonen för det hela. Sedan var nog inte Pastor Green särskilt svårövertalad.

Till Världen Idag säger han att han inte ”visste så mycket var inbjudan kom ifrån”. Lögn naturligtvis. Han visste att det var Aguéli som bjudit in honom och att det är Mohamed Omar som står bakom studiegruppen. När han konfronterades i media vågade han dock inte stå för att han skulle ”hålla föredrag för islamister och nationaldemokrater”, utan valde att skylla ifrån sig och rätta in sig i ledet.

Åke Greens beteende är beklagligt, men det är inte vår sak att döma honom. Däremot visar det hur starkt behovet är av det initiativ som Mohamed Omar har tagit. Vem hade för några år sedan kunnat tro att muslimer, kristna, nationalister och radikala vänstermänniskor skulle kunna föra en konstruktiv dialog med varandra?

Dessutom känner jag att en fundering som jag burit på ett tag börjar få ett svar. När jag besökte en pingstkyrka för första gången för några år sedan förvånades jag över hur radikalt deras budskap var. Synen på Jesus och Bibeln, familjen, människovärdet och sexualiteten, allt gick emot det fallna samhället utanför kyrkan. Ändå fick de hållas. Inga galna feminister eller anarkister som slängde in molotovs på mötena, inga polistrackasserier. På sin höjd några journalister som gjorde sig lustiga.

Varför tillåts den kristna församlingen fortsätta predika evangeliet om Jesus? Varför tillåts man predika moral, familjevärderingar och människorvärde? Inte för att makten gillar dessa värderingar, utan för att de vet att ensam är svag. Så länge den kristna kyrkan är isolerad kan den aldrig bli ett hot. Vi kan lovsjunga Jesus, värdesätta heteronormen och lära våra barn moral. Så länge som vi fortsätter rösta på KD så spelar det ingen roll. Bara vi inte pratar med muslimerna eller nationalisterna eller några andra grupper som också har en värdegrund som inte passar in i dagens rådande normer. För då kan vi bli farliga.

Tur då att det finns lydiga kristna medier som håller ordning i ledet. Tyvärr verkar det finnas en grundsyn som säger att vi till fullo skall bejaka de få beröringspunkter som vi har med det etablerade samhället, samtidigt som vi skall bortförklara de värden vi delar med andra grupper som beklagliga sammanträffanden.

Som kristen och nationalist är jag därför glad över privilegiet att kunna träffa och tala med andra engagerade människor utan att makten står och dirigerar samtalet med sina pekpinnar. Sådana här forum är jätteviktgia för det fria samtalet, synd bara att Åke Green inte tog chansen.

Andreas Wallentin, fd ordförande i Nationaldemokratisk Ungdom

Kommuner tvingas till mångkultur

En sak som kommunerna får bestämma över är om de skall ta emot så kallade flyktingar eller inte. Jag säger ”så kallade” eftersom de 100 000 årliga nysvenskarna kallas ”flyktingar” av media, trots att migrationsverket bedömt att endast några hundra av dessa har flyktingstatus. De flesta invandrare påstår inte ens själva att de är flyktingar utan anger att de är EU-medborgare, skall studera, gifta sig med någon med uppehållstillstånd eller att de har en anhörig i Sverige med uppehållstillstånd – exempelvis ett ensamkommande flyktingbarn de drömmer om att återförenas med.

Globalism eller nationell självständighet

Internationalister från de socialistiska och liberala ideologierna har länge sett detta kommunala självstyre som en nagel i ögat, eftersom självstyret medfört att kommuninnevånare som värnat det etniskt svenska kunnat rösta på lokala partier som tryggat detta. Detta tillsammans med det faktum att invandrare i allmänhet föredrar att leva tillsammans med sina landsmän har skapat en mängd kommunala öar fria från mångkultur.

Hittills har internationalisterna tacklat detta genom att med hjälp av folkets skattepengar införa så stora bidrag till de kommuner som tar emot ”flyktingar” att dessa skall anse att ”flyktingmottagande” är en lönsam affärsverksamhet. Detta har förvisso slagit hål på en del kommuners kulturella homogenitet, men enligt höger-vänster-internationalisterna är detta inte nog.

Vellinge som globalismens Casus Belli

I samband med den nyligen uppkomna debatten kring Vellinge, en etniskt svensk kommun som Malmö kommun nu tvingar till mångkultur med motiveringen att Malmö själva inte står ut med mer mångkultur, har de som velat avskaffa det kommunala självstyret fått vatten på sin kvarn.

Bland andra Centerpartiets migrationstalesman Fredrick Federley säger att han nu fått nog av kommunalt självstyre. Man kan inte annat än anta att det kommer att vara Federleys personliga äckelkänslor som bestämmer gränsdragningen för det demokratiska inflytandet i kommunerna. Federley är nämligen homosexuell, sionist, knarkliberal, mot kollektivavtal och för legaliserad tonårsprostitution (speciellt för unga pojkar kan man anta). Det vill säga han är för allt som är gott enligt regimen.

Flyktingmottagandet privatiseras?

Lösningen för att globalisera de sista etniskt svenska resterna av Sverige är att ta ifrån kommunerna rätten att bestämma hur många flyktingar de skall ta emot. Detta föreslås göras antingen genom att staten inför kvoter för alla kommuner att följa, eller också genom att leja ut flyktingmottagandet till privata företag. På så vis hoppas internationalisterna att profithungriga företagare skall globalisera de orter där lokalbefolkningen röstat emot mångkultur.

De små stegens tyranni är effektivast

Det inte internationalisterna verkar ha tänkt på är dock att det är just den långsamma ”fabianska” folkmordsstrategin som är den mest effektiva. Det försök vi nu ser till snabb dolkstöt i ryggen på den etniska svenskheten är något nationella partier och rörelser kan komma att kapitalisera starkt på.

Oförnekbart kommer de kosmopolitiska övergreppen på demokratin i mångkulturens och kapitalismens namn skapa påtagligt större spänningar i landet mellan folket och eliten och mellan olika etniciteter. Detta kan leda till färre människor som bryr sig om att rösta i kommunalvalen, och till fler människor som fått nog av riksdagspolitikernas maktmissbruk och röstar på ett nationellt parti alternativt proteströstar på det parti som de anser klarar att väcka störst ångest hos regimpolitikerna.