Igår var det den 30 november. Karl XII:s dödsdag har varit ett viktig datum för den nationalistiska rörelsen under lång tid även om de yttre manifestationerna lyst med sin frånvaro under senare år. Det i sig spelar mindre roll. Däremot är det oroväckande att så få nationalister ens belyste vår hjältekonungs minne.

Under den nationalromantiska perioden i Sverige lyftes vår svenska historia på poeternas vingar och deras hjältedater lärdes ut i skolan för att de unga skulle byggas upp av sin egen historia. Sedan denna tidsperiod har den nationalistiska rörelsen uppmärksammat den historia som av etablissemanget försökt göras obsolet. När lögner och historielöshet blivit normen har det trots allt funnits ett värn.

Att gräva där vi står och finna inspirationen för vår nationalistiska strävan i vår egen historia är avgörande. Inget är så starkt som denna grund. Inget är så motiverande, så upplyftande och så nödvändigt som förankringen bakåt genom tiderna. Utländska inspiratörer skall inte förglömmas, men grunden måste vara vår egen.

Därför är jag bekymrad över den tystnad som igår rådde på i stort sett samtliga nationalistiska webbsidor och sociala medier gällande det viktiga datumet. Jag vet att vissa initiativ togs för att med stilla värdighet hedra minnet, men det är vår plikt som nationalistiska opinionsbildare att utmana historielösheten på bredare front. Idag kan man via de sociala medierna ”gilla”, ”dela” och ordna med ”pic badges” för att visa sina ställningstaganden – och det görs av de flesta frekvent gällande både det ena och det andra. Den nationalistiska rörelsen är en växande opinionsbildare genom vår närvaro på Internet såväl som i det verkliga livet och detta måste utnyttjas för ett verka folkbildande. Om inte vi tar upp vår historia, kommer någon annan att göra det?

Vi har brustit i detta ansvar, så är det bara. Men det kan bara gå framåt och en nationalistisk ”yra” kan växa fram och omfamna oss alla på sikt, om vi bara tar vårt ansvar. Låt oss därför vinnlägga oss om att framledes ägna kraft och intresse åt den historia som är vår och därför en intim del av den kamp vi idag för. Ett folk som ignorerar sitt förflutna riskerar sin framtid!

Magnus Söderman
http://magnus.nordengruppen.se

Om detta inte sker spås arbetslösheten leda till större social oro i 45 av 188 undersökta länder.

Rapporten påpekar att den nuvarande ekonomiska krisen gör att bara hälften av de behövda arbetstillfällena kan skapas.

”Detta är framför allt fallet i utvecklade ekonomier, särskilt EU, arabregionen och, i mindre grad, Asien”, skriver ILO i en rapport.

De länder som är särskilt hotade finns i EU, de vita folkens länder. USA pekas också ut.

Detta kanske låter dystert men är i själva verket perfekt för oss nationalister.

Det är i svåra tider som indoktrinerade människor tvingas inse hur världen egentligen fungerar och vilka som är skyldiga till situationen.

Hitler hade Versailleavtalet, som tvingade hans land på knä och skapade en ofantlig inflation och fattigdom. Hyperinflationen i 1920-talets Tyskland var så extrem att det fanns 50-miljonermarkssedlar.

På Wikipedia kan man läsa om Tyskland före Hitler:

”On 1st November 1923 1 pound of bread cost 3 billion, 1 pound of meat: 36 billion, 1 glass of beer: 4 billion.”

Många menar att detta var helt avgörande för Hitlers maktövertagande.

Spekulationsekonomiernas haverier kan alltså bli vår motsvarighet till Versailleavtalet. Det gäller bara att vi lyckas ta vara på tillfället och profilerar oss framför vänstern, som inte är något annat än en styrd kvasiopposition.

Detta visar inte minst Occupy Wall Street-rörelsen, som utestänger misshagliga deltagare (läs nationalister), finansieras av Georg Soros och fördömer svarta demonstranter – bara för att de säger det uppenbara: att judar styr Wall Street.

i nationalister är den riktiga oppositionen!

Julian

Först visar hon en bild på den tyska målningen ”Nackte frauen”:

Sedan skriver hon:

Jag fann för en tid sedan en tysk målning vid namn ”Nackte frauen” vars syfte är att illustrera synen på kvinnan hos två semitiska religioner, islam och kristendom, jämfört med den fornnordiska synen. När vi hyllar det kvinnliga och vill bejaka de feminina och sexuella krafterna anser de ovannämnda att drifter, styrkor och egenskaper ska döljas, tämjas och tryckas ned. När jag visade bilden för min fyraåriga dotter och frågade henne, ”Vem skulle du vilja vara?”, pekade hon utan att tveka på kvinnan i mitten. Jag frågade vidare varför hon valde henne och fick till svar: ”Jag tycker hon är vacker, jag ska ha långt hår som henne när jag blir stor, mamma.”

När Tacitus skrev om det förkristna Norden chockades han över hur mycket kvinnan hade att säga till om och tyckte det var konstigt att män av hög position i betydande frågor tog råd av kvinnor. På den tiden sågs kvinnan många gånger som en av form av orakel och intiutiv varelse. Ganska världsvitt från ”vår” folkliga, kära kristendom, inte sant?

När vi nationalsocialister talar om jämställdhet könen emellan är lika fördelning av till exempel diskning en ickefråga. Vi ser istället till de båda könens verkliga färdigheter och anser det vara en självklarhet att var och en tar sitt ansvar för ett harmoniskt samspel. Ska en kvinna varje gång känna sig förtryckt då hon utför hushållsarbete eller ammar sitt nyfödda barn? Med den synen på dessa sysslor blir allt vad omsorg heter med ens något fult, simpelt och näst intill en form av slaveri. Sanningen är den att någon måste organisera hemmet och ta hand om barn och äldre. Naturen har sett till att det i 99% av fallen är kvinnor som lämpar sig bäst för dessa uppgifter.

…

Våra unga flickor ska inte vara veka, nådiga, små och hjälplösa. Nej, istället ska de likt sina bröder uppmuntras och fostras att vara starka och modiga. Här ska inte kvinnan längre ”tiga i församlingen”! Jag tror att det är på tiden att vårt folk återgår till att agera som verkliga män och kvinnor och på så vis ta tillvara och värdesätta både feminin och maskulin styrka och intelligens. Endast då kan vi likt våra förfäder lyckas förena de två och på allvar börja tala om ett verkligt jämställt samhälle.

Läs hela: Nationalsocialism och jämställdhet

– Idag hämtar många par hem barn från utlandet. Varför skulle det då inte kunna finnas en adoptionsbyrå som gör det enklare att adoptera svenska barn, säger Gunilla Gomér som har en ”nollvision” för aborter.

Hon vill också ändra gränsen för den fria aborten från vecka 18 till vecka 12 och att det därefter ska krävas Socialstyrelsens godkännande för abort.

– Jag tycker inte vi ska ha den mest abortliberala lagstiftningen i Europa. Så jag tycker vi ska sänka gränserna, särskilt för de sena aborterna. När jag gick som elev var jag själv med och la ett foster som fick självdö i sköljen, säger Gunilla Gomér som till yrket är sjuksköterska.

Källa: Adoptera istället för att abortera

Svenskarnas partis Dan Eriksson har skrivit ett intressant blogginlägg där han bland annat påpekar:

”För mig var det här aldrig intressant. Trots att jag inte alls var politisk nationalist på den här tiden, jag var väl knappt ens tonåring, så fann jag det underligt att vi plötsligt skulle börja efterapa amerikanska traditioner. En del vill säkert invända och mena att traditionen kommer från de brittiska öarna, men den variant av Halloween som ‘firas’ av en del svenskar är en i det grövsta amerikaniserad variant som har väldigt få likheter med det traditionella firandet på öarna där det alltid verkar regna.”

Han fortsätter:

”Jag ser det som vår uppgift som nationalister att leva vår egen kultur, och att försöka populärisera våra svenska och nordiska traditioner.”

Även Rikard Pekkarinen (SvP) har gjort ett inlägg i debatten, där han skriver:

”Det är tragiskt att se hur barn (och vuxna) mer eller mindre hetsas in i dessa nyblivna kommersiellt anpassade traditioner bara för att vi i det ny mångkulturella samhället ska luras förlora våra egna, gamla traditioner. Det är en del av försöket att utrota våra svenska traditioner, vårt arv, vår identitet och slutligen vårt folk. Vi luras att genom att konsumera oss glada på så sätt hålla tankarna borta från vad som håller på att hända. Köp en ny maskeradkostym, tigg lite godis och strunta i dina förfäder och allt de gjort för dig är budskapet.”

Pekkarinen tänder hellre ljus för de döda:

”Seden att fira alla helgona afton har gamla anor och en allmän minnesdag över sina döda förfäder låter faktiskt i mina öron mycket bättre än den kommersiella skit-tradition som det moderna samhället uppmuntrar. Att ha en dag för att minnas sina döda har rötter i förkristna keltisk traditioner och övertogs sedan av de flesta kristnade folken. Man trodde att de döda i samband med sommarens slut och vinterns början återvände hem och behövde vägledas med ljus och eldar. Att tända ljus vid sina anhörigas gravar är den delen av traditionen som vi ser idag.”

Dan Eriksson: Jag firar inte Halloween
Rikard Pekkarinen: Jag tänder ett ljus istället för att spöka ut mig

Natten då vänsterns våld drabbade mig kan kortast sammanfattas som den hittills värsta natten i mitt liv. Det jobbigaste var kanske dagen efteråt då man hade sina nära och kära emot sig. Då även de blev omtumlade och chockade av attacken så de tvungna att avreagera sig på någon, och vid ett hembesök är alltid den som attacken riktar sig mot en lättare måltavla än de som faktiskt genomförde attacken.

Människans psyke fungerar, i grova drag, som så att hon kategoriserar människor efter erfarenheter av deras egenskaper, exempelvis; vän eller fiende, rolig eller tråkig, dum eller snäll etc. Människorna som står mig närmast är min älskade familj och till dessa ger jag kärlek och värme i vetskapen att jag får samma valuta tillbaka och när man har dessa emot sig blir resultatet psykisk terror, då kategoriseringen ej stämmer.

Under denna första irrationella fas sjöd mina känslor och jag ville inget annat än söka upp lokala rödingar och ge dem fysiska smärtor och handikapp för resten av deras sorgsna liv, vilket jag aldrig gjorde. Jag återkommer till detta senare i artikeln.

Min familjs känslospel varade inte allt för länge och efter två dagar hade de gått vidare till en mer ödmjuk och rationell fas, då de insåg vilka låga människor som attackerar en sovande familj mitt i natten bestående av barn som sköter skolan och skattebetalande, produktiva föräldrar. Vi höll en tät kontakt med varandra och sammanhållningen ökade starkt inom familjen, fattigt är det skepp som aldrig varit i storm.

Våra grannar, vänner och släktingar visade empati för oss. Deras reaktioner kan kortfattas som så att de inte kunde förstå hur människor är kapabla till att göra detta mot en trevlig och i kommunens föreningsliv etablerad och engagerad familj. Folk skänkte blommor. Med blommorna fick vi en liten lapp av modell finare med handskriven text som löd; ”Inget är så svårt att det inte går att övervinna, kämpa på fam *****, ni klarar detta!”.

Utifrån detta kan man dra slutsatsen att extremvänstern med denna strategi inte vinner sympatier hos svensk arbetar- och medelklass i större utsträckning.

Deras strategi kan inte vara att vinna sympatier för deras sak, det är snarare att få så många nationella att bli passiva som möjligt samt att göra oss till psykiska vrak. Därför var jag tvungen att uppvisa motsatsen, det absolut sista de vill är att nationalister fortsätter sitt, för det svenska folket avgörande arbete. Det enda resultatet hembesöken kan ge är samma effekt som exempelvis den statligt finansierade institutionen Exit har gett oss, nämligen att få bort folk som redan är vrak och socialt stigmatiserade ur våra led.

Vi däremot som kan stoltsera med att vi förstår vidderna av vår kamp och det sociala samspelet mellan människor har, som ni vet, ett folk att rädda och ett system att förändra. Är det då värt att ödsla tid och kraft på att hamna i en våldscirkel med heltidsmupparna i träskvänstern, för det kanske är just det de vill? Nej, vi får aldrig lyfta fokus från våra ideal som vänstern har gjort!
Vänsterns fotsoldater är systemets förlängda arm. Glöm ej heller bort att etablerade tidningar med liknande rubriker: ”nynazister som attackerar och terroriserar vänsterungdomars bostäder”, är nog långväga mer intressant och aktuellt för rättssystemet än om det är ombytta roller.

I framtiden kommer vi nog se allt mer brott i olika former av hembesök som ignoreras av domstolarna, det enda vi kan göra för att stoppa det fenomenet är att visa att strategin inte uppfyller några som helst önskepunkter. Ondska ska man krossa och aldrig kapitulera inför men det gäller att vara smart och arbeta långsiktigt och målmedvetet. Istället för ointelligenta hämndaktioner bör vi göra det som sommartomtarna i vänstern absolut inte vill att vi ska göra så hör upp nationalister;

Lägg mer fokus på ert nationella arbete, arbeta hårdare och med orubblig energi. Fortsätt rekrytera, fortsätt härda er fysiskt, fortsätt ta debatten, fortsätt vara goda representanter för svenskarnas alternativ och stå alltid till svenskarnas försvar, men framför allt – fortsätt vägra hålla käften!

Aktivist, Nordisk Ungdom

Men Magnus Söderman, som tidigare idag skrev ett svar till Forséns första blogginlägg, fortsätter döma ut Nordisk Ungdoms taktik.

Patrik Forsén skriver nu:

I ett tidigare inlägg skrev jag att den parlamentariska vägen är en återvändsgränd för den politiska rörelse som vill göra en verklig förändring. Makten utgår idag inte från de folkvalda parlamenten, utan från helt andra, betydligt folkskyggare platser och personer. Sverigedemokraternas inträde i riksdagen kommer inte att få någon avgörande betydelse, även om det har fört med sig en hel del uppenbara fördelar.

Sverigedemokraterna idag brottas med många problem. Partiet är extremt toppstyrt och den interna demokratin har flera gånger blivit kritiserad för sina brister. Samtidigt har flera ledande personer i partiet öppet gått ut med sitt stöd till Israel och börjat tala om en ”öppen” svenskhet.

Sverige saknade länge ett invandringskritiskt parti i riksdagen. Till skillnad från Europa så var det svenska debattklimatet i det närmaste att betrakta som sovjetiskt. 70 år av ett nästintill oavbrutet socialdemokratiskt styre hade satt sina spår. Svenskarnas övertro på systemet och på sina makthavare var närmast obegränsad. Sedan kom 90-talet och den stora krisen. Den ekonomiska krisen, blev som alltid, en social och politisk kris. Socialdemokratin skakade i sina grundvalar och fram vaskades Ny Demokrati, en maktens säkerhetsventil.

Ny Demokratis uppgång och fall blev ett av de avgörande hindren för ett parlamentariskt genombrott för ett nationellt alternativ. Vem ville rösta på ett nytt pajasparti?

Under 2000-talets början stod det stora slaget om vilket nationellt parti som skulle nå ett avgörande och bli invalda i riksdagen. Redan 2004 avgjordes den kampen.

Sverigedemokraterna insåg att ett land med Europas kanske hårdast kontrollerade debattklimat och med en befolkning som hellre bet sig i tungan så den blödde än att yttra något som kunde tolkas som kritik mot den politiska korrektheten inte kunde förmås rösta fram ett parti som inte anpassade sig efter det klimatet. Medan vi i den övriga nationella rörelsen diskuterade huruvida ND var förrädare för att de accepterade adopterade som svenska medborgare samtidigt som de ville repatriera alla andra icke-européer slipade SD sin fasad, och sin politik.

Ledningen i SD hade förstått en sak som lämnade fältet helt öppet för dem: Vikten av en strategi. Den behövde inte ens vara särskilt bra, eftersom deras konkurrenter ändå helt saknade någon efter 2004. De förstod dock inte att deras fasadslipning inte nödvändigtvis behövde åtföljas av en politisk dito. Att ta avstånd från andra kämpande nationalister får alltid en sur och bitter eftersmak och SD har redan känt hur det smakar under många år.

Nu sitter ett invandringskritiskt och till stora delar nationellt parti i riksdagen framröstad av en svenskvänlig väljarkår som äntligen efter nästan 20 år återigen vågat rösta på ett invandringskritiskt alternativ. De representerar 340 000 svenskar som utan att tveka tillhör vår absolut intressantaste målgrupp.

Strategin ett nationellt parti idag borde anamma är att fungera som ett ideologiskt ankare till SD. Ett alternativ som står nära SD i framtoning men som inte tummar på nationalismens grundpelare eller sysslar med ovanan att ta avstånd till alla som inte etablissemanget godkänner. ND fungerade som det till en början, men har idag lämnat fältet öppet för andra krafter, vi får hoppas att de som nu tagit upp stafettpinnen lyckas bättre.

Men det är inte vårt arbetsfält. Vårt arbete sker utanför parlamenten. Vår uppgift är att leta efter nya kontaktytor och engagera den ungdom som röstar på Sverigedemokraterna i praktiskt politiskt arbete.

Sverigedemokraterna har gett oss en plattform och vi är inte sena med att tacka och ta emot. På flera gymnasieskolor i landet fick SD över 50% av rösterna från unga svenska män. Att få dessa att förstå de grundläggande problemen har SD och nationella organisationer redan lyckats med, nu gäller det för oss att aktivera dem.

På så sätt kommer också vi att fungera som ett ideologiskt ankare. Vi kommer att fortsätta att stödja SD när de gör bra saker och vi kommer fortsätta att kritisera SD när de gör dåliga saker. Ju starkare vi blir och desto mer vi växer desto mer kommer SD att behöva lyssna på oss.

Ps
Många har stört sig på min formulering i mitt tidigare inlägg när jag skrev att vi kommer att fortsätta stödja SD långsiktigt och visst finns det utrymme för kritik. Utan att ”göra en pudel” så ska mitt förra inlägg läsas i dess rätta kontext. Nordisk Ungdom har under året som gått uttalat stöd för SD i många frågor och vi har sett hur många i SD blivit mer och mer positiva till oss. Det är den radikaliseringen vi vill åt. Mitt inlägg var ett försök att förklara dessa stöduttalanden. SDs existens är en realitet som vi försöker anpassa oss efter, det gör oss knappast till sionister eller en organisation som någonsin kommer acceptera ”öppen svenskhet”.

Magnus Söderman skriver:

Nordisk Ungdoms talesman har nu publicerat ett längre inlägg kring organisationens strategi och vill inte göra en ”pudel” – men nästan en i alla fall! Oavsett så utläser jag att man inom NU vill bedriva någon form av öppen entrism och på sikt tvinga SD att förhålla sig till och lyssna på NU:s idéer. Jag misstänker dock att SD hittills tyckt att det gått alldeles utmärkt att inte använda NU som ”ideologiskt ankare” och efter Forséns utvecklande av NU:s strategi lär SD:s ledning vara än mer vaksamma över de olika strömningarna i partiet. Entrism bedrivs i det tysta; ett tåg som nu gått för NU.

Nej, vad vi måste göra är att spotta i nävarna och bygga en verklig nationalistisk (etniskt medveten) gräsrotsrörelse och inte försöka åka snålskjuts med ett parti som gjort anpassning till den rådande ordningen sin främsta agenda. Det Forsén gör är att döma ut hela den nationella oppositionen och därmed skapa defaitism i rörelsen som helhet. Inget är så ointressant som en rörelse, en idé eller en världsåskådning som inte tror på sig själv.

Magnus Södermans första svar:

Läser idag att Nordisk Ungdoms talesman, Patrik Forsén, deklarerar organisationens viljeriktning vara att man långsiktigt skall stödja Sverigedemokraterna samt att han anser att SD är de enda som är ”mogna nog att axla den parlamentariska rollen” inom den nationella oppositionen. Nu är uttalandet så kort att han egentligen kan komma springande med vilken efterkonstruktion som helst för att förklara bort det första intryck texten ger. Men jag utgår från texten som den ser ut. Det första problemet är att SD inte är att räkna som nationalister då de förnekar den etniska aspekten – alltså rasen. All ”nationalism” utan etniskt tänkande är FEL! Grundläggande fel och inte acceptabelt.

Vidare anser jag inte att SD:s första år i riksdagen varit föredömligt generellt sett. Visst har några bra uttalanden kommit men i det stora hela har man bara varit stödparti åt det ena eller andra svenskfientliga riksdagspartierna. Man har inte använt riksdagen som plattform för att kanalisera den faktiska vrede de flesta av väljarna känner. Man har arbetat för att bli en i mängden, att bli accepterade – vilket också är FEL!

Och naturligtvis kommer deras väljare även nästa gång att lägga sin röst på SD – med tanke på att ännu en av de krafter som skulle kunna utmana den rasrelativistiska kulturnationalismen istället väljer att lägga sig med magen uppåt och lämna walk-over. Å andra sidan är det som skett inte särskilt underligt. De flesta vet att jag varit allmänt skeptisk till Nordisk Ungdom, även fast jag är den första att erkänna att de tidvis visat prov på bra aktivism. Men aktivism är bara en del av en helhet och det är tankegodset som är avgörande. Och jag drar mig till minnes att man lanserade sig själva med en ”nationell” reggaelåt vilket om något borde fått folk att tänka till. Men då var det en massiv uppslutning kring det nya, fräscha och nydanande.

Kanske blir det ett organisatoriskt uppsving för NU nu, men till vilket pris? Min övertygelse är att det vi behöver är inte fler som ställer sig till SD:s läger utan snarare fler etniska nationalister som utnyttjar den politiska och samhälleliga situation som uppkommit efter SD:s inträde i riksdagen.

För min egen del anser jag att NU, precis som SD, numera skall föregås av ordet ”förment” nationalistiska – för att på så sätt skilja dem från den nationalistiska rörelse vilka tar den etymologiska härledningen av ”nation” till sig och även står upp för den, förklarar den och försvarar den. All etnisk relativism är förkastlig och SD skall utnyttjas, inte understödjas.

De positiva i det hela är väl dock att det blir än färre aktörer bland de organisationer som står upp för den verkliga (etniska) nationalismen. Eller kommer ytterligare en våg att försvar för dumheter att översläta det hela, vilket är brukligt inom den ”nationella” rörelsen?

Vi får se.

”Historiskt sett så har musiken varit viktig för politiska rörelser, inte minst för nationalistiska diton”, konstarerar han på sin blogg.

”Musiken var väldigt viktigt för dåtidens nationalistiska yttringar, inte minst för rekrytering och som inkomstkälla. Många skivor producerades och spelningar arrangerades, ibland med närmare tusen besökare. Dessutom så fanns magasinet Nordland som fungerade som en plattform för musiken med reportage och intervjuer, blandat med texter om politik och kultur. Magasinet var påkostat för sin tid och hann komma ut med 15 nummer innan det lades ned. Med en upplaga på 15 000 exemplar så var magasinet ett viktigt och inflytelserikt verktyg.”

Även om det fortfarande finns nationell musik är den ”långt ifrån” lika stor som på 1990-talet, skriver Gårdebrink.

”Den kritik som framförs handlar ofta om att musiken är dålig och att spelningarna är negativa samt att det finns inslag av 90-talet. Alla har vi olika musiksmak, men att musiken skulle vara dålig är inte sant. Precis som med all musik så finns det både bra och dålig musik … Skulle musiken tonas ned än mer så är jag övertygad om att vi alla skulle förlora på det. Därför vill jag se en utvecklande och växande musikalisk gren av den nationalistiska rörelsen.”

Läs hela: Musikens betydelse för svensk nationalism

Tidigare under vintern bestämde jag mig för att ta kontakt med en nationell organisation. Beslutet hade mognat under en ganska lång tid, eftersom jag var rädd att ett tydligt ställningstagande gentemot rasfrämlingar skulle kunna medföra komplikationer i min framtida yrkeskarriär. Men med tanke på den gigantiska massinvandring som sker till vårt land varje år, var min slutsats att om 15-20 år har detta ändå ingen betydelse. Jag tänkte att det snarare är bra för mig och min familj att vara knuten till en organisation som faktiskt kan bidra till att göra vardagslivet drägligare i en tid av samhällsomvälvning.

Det första partiet jag kontaktade var Svenskarnas Parti, då jag upplever att de inte kompromissar när det gäller uppfattningen att invandrare ska repatrieras. Mitt val av denna organisation var att eftersom partiet är representerat i en demokratisk församling finns det inget som ge efterverkningar för mig som privatperson, även om en arbetsgivare skulle råka ha andra åsikter. Efter mejlkontakt med partiet, skulle jag få ansökningshandlingar hemskickade för stödmedlemskap. Men inget hände. Jag kontaktade dem igen, men inget hände.

Jag beslöt mig då för att kontakta Svenska Motståndsrörelsen, som visserligen inte ställer upp i val som ett parti, men som har en öppen syn när det gäller rasfrågor. Mitt arbete gör det inte möjligt för mig att vara aktivist, jag skulle få sparken direkt, men ett tal av Magnus Söderman som jag såg på Youtube gav mig förhoppningen att de faktiskt är en seriös organisation. Jag kontaktade dem därför men återigen hände inget. Inte ens efter telefonkontakt med en representant hände något.

Min sambo, som anser att SMR är radikala, ansåg att det var lika bra att jag inte fick någon kontakt, och hon kontaktade själv därför Sverigedemokraterna i min hemstad. Där fick hon dock beskedet att det inte fanns något behov av organiserade medlemmar! Det positiva med den sistnämnda händelsen är dock att hon nu har en betydligt större förståelse för mina sympatier med nationella organisationer. Jag vill också nämna att jag även kontaktat Nationaldemokraterna, men efter tre mejl gav jag upp.

Hur mycket tid ska jag som fristående nationell lägga ner på att jaga organisationer som inte vill ha mig som medlem? De verkar inte ens vilja ha mina pengar? Om vårt folk ska kunna räddas, måste de nationella organisationerna i Sverige bli bättre på att ta hand om nya medlemmar.

Jag kontaktade alltså alla tre nationella organisationer: SvP, ND och SMR, men inget hände. ND var absolut sämst, de svarade inte ens på något av mina mejl. SD ville jag inte ha något att göra med, men som det visade sig, ville de inte ha något med presumtiva medlemmar att göra heller!

/Nationalist i Norra Sverige

Idag är vi enligt officiell statlig statistik ca 9 miljoner medborgare i Sverige varav ca 80 procent kallas svenskar och ca 20 procent kallas invandrare. Emellertid är inte alla som kallas svenskar etniska svenskar, en del är t.ex judar, finnar eller samer. Andra är av uppenbar invandrarbakgrund men deras släkt har bott så länge i Sverige att de inte längre räknas som invandrare av staten. Det är därför ett rimligt antagande att det i Sverige idag existerar ca 7 miljoner svenskar, och ca 2 miljoner icke-svenskar. Av dessa 2 miljoner icke-svenskar kan de allra flesta kallas invandrare och deras antal motsvarar ungefärligen antalet aborterade svenskar.

Alla Nationella måste känna till att det existerar i Sverige idag två politiskt styrda faktorer som medvetet och kraftfullt påverkar nationens demografi: den första är det extremt höga antal aborter som genomförs i Sverige på svenska barn, det andra är den extremt höga invandringen ifrån utom-europeiska länder. I slutändan är dock den mest betydande matematiska signalen vi nationella behöver ta hänsyn till – den faktor som bäst beskriver vår framtid – Födelsetalet.

Enligt statistiska centralbyrån är födelsetalet för kvinnor födda i Sverige 1,8, och födelsetalet för utlandsfödda kvinnor i Sverige är 2,3. Födelsetalet för etniska svenskor är inte tillåtet att forska i, men vi vet att födelsetalen i europeiska länder med lägre andel utom-europeer är betydligt lägre än det är i Sverige, varför vi kan anta att födelsetalet för etniska svenskor är betydligt lägre än 1,8; Vi vet exempelvis att födelsetalet för utom-europeer i Belgien och Holland är omkring 3 gånger högre än för dessa länders europeiska befolkning. Vi vet också att Frankrike och England, två andra mycket mångkulturella europeiska länder, har 1,8 respektive 1,6 i födelsetal – alltså liknande Sveriges, medan länder med hårdare attityd till utom-europeisk invandring som Tyskland och Italien har 1,3 respektive 1,2 i födelsetal.

Låt oss utifrån detta anta att födelsetalet för etniska svenskor är 1,5. Det är inte lågt räknat, tvärtom innebär det att svenska kvinnor föder fler barn än andra europeiska kvinnor. Ett födelsetal på 1,5 barn per kvinna innebär att 2 svenskar i den första generationen – en man och en kvinna – ger upphov till 1,5 barn i den andra generationen. Utvecklingen under två generationer blir att av 100 svenskar i den första generationen skapas det 75 svenskar i den andra generationen (barnen) och 56,25 svenskar i den tredje generationen (barnbarnen). Det kan alltså sägas att vi etniska svenskar med nuvarande politik kommer att halveras i antal varannan generation, dvs ungefär vart 60:e år, om vi antar att medelåldern för ett nyfött barns mor är 30 år. Detta innebär att om bara 60 år så kommer vi 7 miljoner svenskar att vara endast 3,5 miljoner svenskar kvar. Men av dessa kommer antagligen många att ha blandat sig med utlänningar, och skapat avkommor som är hälften svenska och hälften afrikanska, asiatiska etc. och därför kan vi anta att den korrekta siffran på antalet svenskar om 60 år snarare är omkring 3 miljoner.

Om vi vidare antar att de utlandsfödda kvinnorna under denna tid av 60 år genom den sjuka samhällspolitiken kommer att till hälften liberaliseras innebär detta att deras födelsetal kommer att sjunka från nuvarande 2,3 till ca 2,0, vilket innebär att dagens invandrare i Sverige kommer att bevara sitt antal på 2 miljoner.

Slutligen tillkommer den framtida invandringens antal. Flera liberala riksdagspartier vill ha en fri invandring eller åtminstone en fördubblad invandring, men om vi antar att invandringen de kommande 60 åren kommer att kvarstanna på endast 100 000 invandrare per år, innebär detta sammanlagt 6 miljoner nya utlänningar som svenska medborgare under de kommande två generationerna. Vi vet av erfarenhet att påfallande många av dessa 6 miljoner utlänningar är relativt unga och kommer att börja föda barn så fort de anlänt till Sverige, varför deras antal efter att de 60 åren gått kommer att bli ytterligare 6 miljoner om vi antar ett födelsetal på 2,0. Alltså en total på sammanlagt 12 miljoner invandrare. Då har vi inte räknat barnbarn, utan kvittar dessa mot andra omständigheter.

Sammantaget ger detta ett Sverige om 60 år där Sverige har omkring 17 miljoner medborgare, varav vi svenskar är ca 3 miljoner och resterande 14 miljoner framförallt utgörs av utom-europeiska invandrare.

Efter ytterligare två generationer, alltså sammantaget 120 år från idag, är vi svenskar endast 1,5 miljoner, eller kanske mer riktigt omkring 1 miljon etniska svenskar och omkring 1 miljon halvsvenskar.

Det viktigaste vi måste förstå i denna nationella matematik är att antalet etniska svenskar inte kan understiga en viss nivå! Denna nivå, detta lägsta antal etniska svenskar, är det samma som antalet kämpande svenskar – alltså antalet Nationella svenskar. Om nuvarande åsiktsregim får råda, och utvecklingen alltså fortsätter i samma riktning som idag, är det sannolikt så att vi om mellan 100 och 150 år inträder i den situationen att alla svenskar som är kvar är Nationella.

Detta är något som våra fiender måste förstå och som vi gärna kan göra dem uppmärksamma på! Reinfeldt, Sahlin, Björklund, Olofsson m.fl. kanske inte har insett sin roll i historien? När den svenska folkmängden kraschat till sin lägsta nivå, och börjar studsa uppåt igen, när dagens makthavare har dött i sina sängar med ett flin på sina ansikten… Då kommer historiens dom över deras folkmordspolitik på det svenska folket att vara mycket hård, därför att alla svenskar som blir kvar kommer att hata dem för vad de gjort och bilderna på deras ansikten kommer för alltid att vara förknippade med den största ondska och det mest vidriga landsförräderi. Därför att vi kommer att utbilda de som blir kvar att tycka så.

brandr