I dag är det 100 år sedan författaren August Strindberg dog 1912. Han räknas som en av Sveriges mest betydelsefulla personligheter genom tiderna, både inom och utom landets gränser. Strindberg var ett universalgeni som sysslade med det mesta, han försökte till och med tillverka guld. Han är kanske mest uppskattad för att ha förnyat det svenska språket, och internationellt är han mest känd för sina dramer.
August Strindberg som ung.
Vad han däremot är mindre känd för är sina rasmedvetna och antijudiska åsikter, som inte minst återspeglar sig i böcker som Svenska folket, En blå bok och Tschandala.
August Strindberg var i yngre år socialist och demokrat. Under sin första utlandsvistelse tillbringade han bland annat tid med franska anarkister och hjälpte dem att bygga bomber. Men i slutet av 1890-talet ändrade han inställning. Han övergav sin socialistiska och demokratiska uppfattning, och det var också då han gav ut den historiska övermänniskoromanen Tschandala, där han lanserar det relativa människovärdet och de högre stående människornas rätt att undertrycka de lägre stående, som han såg det.
Romanen handlar om kampen mellan den lärde magister Törner och tattaren Jensen som smider ränker mot honom. Tschandala är den lägsta indiska kasten och ska enligt Nietzsche, som var först med att mynta ordet i sin bok Antikrist, ”ligga djupast ner och tjäna som gödsel åt ariernas adelsstam”.
August Strindbergs så kallade antisemitism har varit föremål för ett antal studier men inte lika mycket offentlighet.
Jan Myrdal diskuterar frågan i sin strindbergsmonografi och menar att Strindberg ”i början på 1880-talet var Sveriges namnkunnigaste antisemit”. Strindbergs antipati mot judar återfinns i flera brev och i kapitlet ”Judarne” i Svenska folket, samt i kapitlet ”Moses” i Det nya riket. Där påpekar han bland annat judarnas redan då ekonomiska och kulturella makt.
Till den judiske danske författaren Edvard Brandes skriver Strindberg:
”Här är således icke frågan om judendomen, icke ens om judarne, utan om våra judar i Sverige! hvilka uppträda som en korporation med oberättigade intressen.”
1894 skriver Strindberg i ett annat brev:
”De som kallas judar nu äro alla möjliga nationer — mest niggerafkomlingar, såsom Josefsönerna.”
Mot slutet av sitt liv deltog August Strindberg också i dåtidens rasteoretiska debatt.
I En blå bok från 1907, fem år innan sin död, skriver han om ”äfflingar”. Äfflingarna ska enligt Strindberg ha varit en ras av halvmänniskor som uppkommit i människans urtid genom att kvinnor parat sig med apor. Dessa halvmänniskor ska i modern tid, menar Strindberg, främst företrädas av judar och zigenare. I boken nämner han vidare den skäggiga damen eller ”apkvinnan” Julia Pastrana.
Det finns också en stark koppling mellan August Strindberg och ariosofen Lanz von Liebenfels. Denna koppling behandlas utförligt i en essä av Sven Stolpe från 1972 vid namn ”Strindberg och Lanz von Liebenfels”.
Ett centralt begrepp för ariosofin var ”den ariska urrasen som den högsta av alla mänskliga raser”.
Boken Tschandala blev uppmärksammad bland svenska nationalister när Nordiska Förlaget gav ut den 2007. Den reas just nu ut på arminius.se.
Missa inte att se den sex timmar långa spelfilmen August Strindberg – Ett liv, från 1985. Den finns att se på SVT Play:
Loading ...
