Svenskarnas förfäder har bebott Skandinavien enda sedan istiden – det bevisar idag de genetiska studier som har genomförts under senare år. Den samiska befolkningen i norr har i den svenska- och internationella historiografin felaktigt klassats som Sveriges ursprungsbefolkning – vilket har givit upphov till ett inte så sällan skådat slag av antinationalistisk och svenskfientlig betraktelse bland allmänheten – främst med en extrem svenskförnekelse i detta land som följd.
Är samerna verkligen Sveriges ursprungsbefolkning – och vilka är då svenskarna? Denna fråga försöker göra gällande att det inte finns någonting som är svenskt och att allt kommer utifrån. Ofta har vi fått höra diverse kommentarer från individer med sålunda misstänksamma ställningstaganden, som exempelvis ”vad är svenskt”, eller ”de enda svenskarna är samerna – förutom de så är det ingen annan som är svensk” eller varför inte ”för ett par årtusenden sedan så fanns det inte en människa i det här landet, alla vi har ju vandrat in någonstans ifrån”. Dessa, främst av ledande etablissemanget ogenomtänkta, antinationalistiska och minst sagt antiintellektuella argument avslöjar i själva verket existensen av en djup ignorans, och som pga. sina morbida och politiskt korrekta uppsåt har som mål att förvränga och falsifiera Sveriges, men också hela Nordens förhistoria, och i och med det inte ha någon som helst allmän kännedom – varken om historia, om de grundläggande etnologiska faktorerna eller om en självklar instinkt om sitt eget folk. Som en nationalist, och sanningssökare har jag valt att studera ämnet lite närmare, och därför vänt mig till all form av internationell genforskning. Låt oss därför först och främst blicka tillbaka tiden och kortfattat fokussera på samerna – dess ursprung och dess vandringsepok till Skandinavien, som tros ha ägt rum någon gång runt år 3 000 f.Kr.
Samerna är som ett redan känt faktum ett finsk-ugriskt folkslag som tros ha vandrat in på den Skandinaviska halvön österifrån, med störst sannolikhet från norra delen utav Uralbergen, som ligger i dagens Ryssland. Samiskan ingår därmed i den uraliska språkfamiljen. Mer specifikt tillhör de lingvistiskt sett den finsk-permiska eller den finsk-samiska undergruppen. Genetiska studierna från bland annat The American Society of Human Genetics (i samarbete med bland annat Visby universitetet) har fastslagit att samerna betraktas som extremt genetiskt avvikande från andra europeiska populationer. I denna studie har man genom fylogenetiska analyser av samernas genetiska arv genomförts i en omfattande sammanhang; genom användning av bland annat variationer utav mitokondriella genpoolerna (mtDNA – ”arvet från modern”) och Y-kromosomer (”arvet från fadern”). Genetiska studierna visar att samerna mestadels tillhör Y-genotypen N, främst dess undergrupp N1c1 (N-M178). Haplogruppen N (M231) tros ha evolverats för någon gång mellan 15 000 till 25 000 år sedan i östra Asien och har en stor geografisk spridning främst i norra Eurasien, men har också observerats vid enstaka tillfällen i mer sydliga områden, bland annat Sydostasien och södra Europa. Den högsta frekvensen av genotypen (genetiska koden) förekommer bland samerna, östersjöfinska och baltiska folken i norr, Ob-ugriskttalande folk och samojeder i västra Sibirien, och de turkiskttalande jakuterna i nordöstra Sibirien.
Men frågan kvarstår; var samerna de allra första i Sverige? Låt oss först övergå till vad vetenskapen har att säga om svenskarnas ursprung. Genetiska undersökningar rörande det svenska folket har analyserats av bland andra docenten i genetik, arkeologi och evolutionsbiologi vid Uppsala universitetet Anders Götherström, m.fl. i samarbete med bland annat Uppsala universitet (Avdelningen för evolutionsbiologi), universitet i Tromsö (Avdelningen för arkeologi) och Linköpings universitet (Avdelningen för rättsmedicinsk genetik och kriminalteknisk toxikologi). 16 Y-kromosomala binära markörer analyserades från totalt 383 obesläktade män från sju olika regioner i Sverige och en svensktalande region i Finland i syfte att behandla frågorna som berör ursprung och den genetiska strukturen bland dagens befolkning i Sverige.
Studierna visar att nästan hälften av svenskarna härstammar från de skandinaviska äldre mesolitiska bosättarna som tros ha levt som samlare och jägare ändra fram till neolitikum eller bondestenåldern, då bondesamhället togs i bruk för första gången i den här delen av nordligaste Europa. Haplogruppen i fråga är Y-DNA genotypen I-M253 (I1 – förr även känd som I1a*), även kallad för nordisk gen (som är en subklad av haplogrupp I (som tros ha uppstått på de Dinariska alperna, på västra Balkanhalvön för mellan 20 000 – 30 000 år sedan)) som enligt Ken Nordtvedt vid Montana State University (med stöd för sin teori från alla genforsknings instituter världen över), tros ha evolverats i Sydskandinavien för – håll i er nu! – 7 000 år sedan! I och med detta är samernas status som Sveriges urbefolkning ett minne blott!
Vid Lunds universitet har diverse forskningsprojekt utav arkeologer, osteologer och socialantropologer genomförts under 1990-talet med uppgift att söka boplatser från den här perioden (mesolitikum och paleolitikum). Inte mindre än 15 boplatser har hittats, främst de sensationella fynden från Segebro, Finjasjön och Huseby klev – vilket pekar på en fast bosättning i dåtidens Sverige under stenåldern.
Den svenska arkeologen Oskar Montelius tillbakavisade redan år 1919 i sin omarbetade upplaga Vår Forntid myten om att samerna skulle vara Sveriges ursprungsbefolkning – och istället menade att svenskarnas förfäder invandrat på den Skandinaviska halvön från sydväst redan efter att inlandsisen hade dragit sig tillbaka under den senaste istiden. Montelius menade att svenskarna skulle vara stolta över att alltid ha bott i sitt land och ej erövrat det från andra eller förträngt någon tidigare i landet boende befolkning. Han skriver: ”De senaste undersökningarna hava sålunda låtit oss lära känna det märkliga förhållande, att våra ljusa, högresta, långskalliga förfäder hava bebott vårt land alltifrån tiden kort efter istidens slut!” (1919:14).
Bland svenskarna har man funnit också stora frekvenser på de indoeuropeiska generna, som R1b – främst dess subgrupp R1b-S21 (U106), vars frekvens är som störst i Västeuropa, samt haplogrupp R1a1 (som associeras med den neolitiska stridsyxekulturen), som tros ha invandrat till dagens Sverige någon gång runt år 2800 f.Kr. Dess ursprung påstås kunna spåras till mitten av Dneprs avrinningsområde i nuvarande Ukraina.
Störst frekvens på den nordiska genen Hg I1 är i Sverige (42%), samt i Norge (34%), Finland (28%), Danmark och på Island (~ 30%). Den förekommer i hög grad också i Tyskland (främst i norra delarna), Nordfrankrike och på de Brittiska öarna. Utanför den ”germanska världen” är den som störst i Tjeckien (11%), Makedonien (10%) och Slovenien (9,5%), samt i Norditalien (6%), Nordgrekland (5,5%) och bland kroaterna och ungrarna (~ 8%). Den förekommer också i mindre utsträckning bland serberna i Vojvodina och bosnienmuslimerna (~ 5%). I resterande Europa är procentantalet runt 1-2% i respektive länder. Detta kan först och främst ses som en genetisk efterlämning från den germanska folkvandringen under järnåldern.
Samerna har med hjälp av den politiskt korrekta etablissemanget i den svenska historiografin felaktigt klassificerats som Sveriges urbefolkning – med en successiv mörkläggning och förvrängning av allt som är svenskt, som följd. Men ack så fel de har! Så svaren på de absurda och provocerande kommentarerna som ”vad som är svenskt”, ”vem som är svensk” eller ”ingen är svensk förutom samerna” är mer eller mindre solklara. Svenskar är ett nordiskt folkslag! Svenskar är germansktalande vita européer, vars förfäder har befolkat Europa i över 20 000 år, och den Skandinaviska halvön i 7 000 år. Svenskar är därmed ingenting annat än Sveriges enda ursprungsbefolkning – vilket förhoppningsvis skall giva upphov till en allmän kännedom om att samerna som det ”äldsta folket” i Sverige inte är någonting annat än en historieförfalskning.
Av: Tvrtkovic
Loading ...
