Ledare: Nu tar vi över den intellektuella debatten!

Det är med stor glädje jag konstaterar att fler och fler nationalister börjar blogga. Patrik Forsén, Sanna Hill, Marc Abramsson för att nämna några och nu senast Magnus Söderman. Äntligen kan vi etniska nationalister föra en intellektuell och utvecklande diskussion emellan varandra och tillsammans frambringa en nationalism för vår tid och vårt folk.

Vi kan stöta och blöta, kritisera och smickra, tills vi hittar den rätta lösningen.

Vi kan alltså, som Magnus Söderman uttrycker det, börja ”gräva där vi står”. Dessutom kan vi återta den intellektuella och politiska debatten som rätteligen tillhör oss och inte liberaler, vänstern eller judar.

Att Magnus har börjat blogga är extra roligt. Jag besökte hans föreläsning i Stockholm i samband med lanseringen av tankesmedjan Nordengruppen och det skall erkännas att jag gick därifrån med mycket iver. Efter så många år har äntligen en modern nationalistisk ideolog trätt fram, en som dessutom – om jag inte missförstått Magnus intentioner – är fri från judisk intellektualism och fri från den kulturmarxistiska fegheten; att vi mer eller mindre skall anamma den politiska korrekthetens trubbiga vapen och anpassa oss efter fienden.

Vi skall inte anpassa oss efter fienden, vi skall krossa fienden! Och det vi behöver är inte en Karl Marx i folkdräkt, utan en svensk Martin Heidegger i full mundering!

Jag är inte direkt känd för att skräda med orden när jag kritiserar andra nationalister. Samtidigt har den hårda kritiken ofta varit befogad, inte minst mot Nordisk Ungdoms senaste utspel om Sverigedemokraterna.

Vi skall dock inte vara rädda för kritik, även när den är hård. Det avgörande är att den är välriktad.

Jag ser Friedrich Hegels filosofiska system som en förebild för oss nationalister, där en tes och en antites bildar en syntes. I fallet med Nordisk Ungdom är alltså deras utspel en tes, och min kritik en antites – vilket i bästa fall, om alla vågar lyssna, bildar en syntes; en gemensam slutsats som leder oss alla framåt.

Enligt Hegel är utveckling en process av motsättningar, vilket jag tror passar oss alldeles utmärkt eftersom tiden är så knapp. Kan vi nationalister kritisera varandra kan vi också utvecklas tillsammans.

Jag fick aldrig något officiellt svar från Patrik Forsén, däremot har jag märkt att min kritik påverkat personer inom Nordisk Undgdom, vilket är positivt.

Kritik är alltså av godo för en rörelse som har så mycket att lära och göra som vår.

Därför fortsätter jag med att besvara Magnus senaste blogginlägg, där han efterfrågar ett bland nationella ”ökat intresse” för islamkritik. Magnus skriver bland annat att den kulturnationalistiska rörelsen har ett övertag i frågor ”som i allra högsta grad intresserar gemene man”, i det här fallet islam.

Han säger vidare:

”Vi måste kunna hålla fler bollar i luften än en. Att islamiseringen av Europa såväl är verklig som mer och mer påtaglig går inte att ducka för. Vidare tillåts Sverigedemokraterna, Politiskt Inkorrekt med flera samma andas barn vara fanbärare för upplysningen kring islams framfart och konsekvenserna därav, för att inte tala om den demografiska utvecklingen i Europa.”

Magnus rubrik är ”Islam är ett problem”, vilket jag håller med om. Jag personligen men även nationell.nu som nyhetstjänst har flera gånger riktat stark kritik mot islam och den muslimska befolkningsökningen i Europa.

Jag stämmer alltså tveklöst in i tesen om att islam är ett problem, ett stort problem. Men vad man måste förstå är att våra fiender redan omfamnat islamkritiken, eller i många fall en islamhets. Den är till och med etablerad i vanliga media, som Aftonbladet, och bland debattörer som Per Gudmundson.

Aftonbladet lyckades till exempel undvika ett åtal för hets mot folkgrupp när tidningen publicerade Jimmie Åkessons debattartikel som pekar ut muslimer och islam som det största hotet sedan andra världskriget. Som jurist vågar jag påstå att samma artikel hade åtalats för just hets mot folkgrupp om den pekat ut judar och judendomen som det största hotet sedan 1945. Den juridiska principen om likhet inför lagen, som är grundlagsfäst i Sverige, är nämligen inget annat än en myt, vilket inte minst lagen om hets mot folkgrupp påvisar då svenskar däri inte ens erkänns som en etnisk grupp. Det går alltså utmärkt att ”hetsa” mot en etnisk svensk i dagens Sverige. Det är juridiskt oförsvarbart att tillämpa denna dubbelmoral, men eftersom majoriteten av Sveriges jurister består av dresserade apor är det ingen som vågar öppnar käften.

Jag säger inte att vi skall låta bli att kritisera islam, tvärtom. Men vi skall göra det på våra villkor. Den idag etablerade kritiken av islam skadar inte våra fiender, utan gynnar dem. Vi måste alltså vitalisera kritiken, och göra den till vår egen.

Magnus Söderman nämner Axess, Politiskt Inkorrekt och Sverigedemokraterna som ledande kritiker av islam. Detta är dock kritiker som alla samtidigt stämmer in i lovsången om judar, judendomen och Israel. Deras kritik tar alltså fokus från avgörande frågor som verklighetens Israel och judisk makt.

Att läsa Politiskt Inkorrekt är ungefär som att läsa en ultrasionistisk israelisk dagstidning, var och varannan artikel hetsar nämligen mot islam.

”Hata gärna muslimer, men håll tyst om judarna”, säger den rådande makten. ”Hetsa gärna mot islam, men håll tyst om judendomen”, säger den rådande makten. Hetsen mot islam gynnar också Israel eftersom den förstärker den lögnaktigt ensidiga bilden av palestinierna som galna, muslimska terrorister.

Islam och judendomen är alltså båda stora problem, men på olika sätt. Jag säger inte att Magnus inte förstår detta, men det skadar inte med ett förtydligande.

Jag har svårt att se själva religionen islam som det mest avgörande problemet. Även om islam är en expansiv rörelse hade den aldrig kunnat etablera sig i Europa utan judarnas övertag i våra länder. Så väsensskilld är den. Det var judar som David Schwartz och Barbara Spectre som öppnade dörren för muslimsk massinvandring. Islam har absolut en viss andlig lockelse för dagens européer och skapar en del konvertiter – men enbart för att judendomen har gjort de vita folken själlösa! Ett europeiskt Europa hade varit ett hopplöst mål för islam.

Arvet från judar som Edward Bernay, Sigmund Freud och Franz Boas samt judiska rörelser som Frankfurtskolan är däremot ofantligt mycket större och värre. Deras inflytande kontrollerar idag den västerländska människans sätt att tänka. Senast idag hörde jag en vacker svensk flicka, som precis börjat plugga till psykolog, prisa Sigmund Freud – en enormt inflytelserik jude som överlevt i hundra år trots att han var en sinnessjuk lögnare och en vetenskaplig bluff.

Islam har inga motsvarigheter i det västerländska samhället. Islam äger inte våra media och har aldrig vandrat genom våra institutioner.

Judarna är inte många, som muslimerna är. Problemen är olika. Judendomen är ett intellektuellt och psykologiskt problem, en infiltrationsrörelse, en fientlig entrism. Islam är ett symptom av detta judiska problem.

Så, ja. Vi skall kritisera islam, hårt. Men på våra villkor.