Terrordådet i Oslo och på Utöya ställer krav på oss nationella att som ledande samhällskritiker definiera och förklara vad som hänt och motivet till dådet, inte minst eftersom regimmedia mörkar om terrorns judendomska koppling och helt hemlighåller det mest uppenbara motivet – nämligen Israelvännernas syn på den internationalistiska Oslo-regeringen som världsledande stödjare av islamsk antisemitism.
Ekvationen innehåller för närvarande för många okända faktorer för att säga något om i vilken grad judar anstiftade attacken, om hur Anders Behring Breivik förvärvade sin förmögenhet, etc, och vi kan därför i nuläget med gott samvete lämna det hela vid att hans självpåstådda världsåskådning till 100 procent är en produkt av judendomska tankesmedjor och sionistisk propaganda.
Dock är det inte filosofiskt riktigt att reducera Anders Behring Breivik som person till enbart en sionist eller till en nyliberal högerman eller till ”en galning som inte går att förstå”. Anders Behring Breivik är något större än så, han är en människa, en nordbo, som liksom oss andra fångats in i ett över flera generationer spunnet nät av judendomskt tankematerial. Han är trots detta inte likgiltig inför de europeiska folkens etniska kollaps, utan ett biologiskt betingat motstånd mot detta historiska skeende är med stor sannolikhet en förutsättning för hans gärning, men gärningens metod och ideologin han rättfärdigar denna gärning med visar att han som krigare betraktat är i judendomens tjänst.
Det finns två uppenbara psykologiska förutsättningar till att just Anders Behring Breivik på ett så revolutionärt sätt försökt att skära sig ut ur detta nät: post-modern rotlöshet samt förmodligen en låg förmåga att knyta an till andra människors känsloliv; Exempelvis hänvisar Anders Behring Breivik till kristendomen men han är ingen kristen hjälte som Hektor, utan en Akilles, och massmordet han utförde visar på att hans omsorg om sina folkkamrater har svårt att ta sig från det intellektuella planet till en emotionell form.
Ändå vore det passande för nationella att pröva att sätta sig in i tanken på att det kunde ha varit en nationellt sinnad krigare som utifrån en icke-sionistiskt styrd agenda utfört attentatet mot internationalisterna. Därför att den i dagarna dominerande körsången är så beklämmande i sin frånvaro av mörkare stämmor, och Anders Behring Breiviks kapacitet att prestera är så ohyggligt stor i förhållande till gemene mans i den nationella rörelsen.
När det gäller ekvationens kända faktorer ger dessa dock tydligt vid handen att det riktiga sättet att se på terrordådet är som en konflikt mellan internationalismen och sionismen, som ”en världspolitisk affär”, och inte som ”en inhemsk affär” vilket judiskt dominerad media nu trumpetar ut.
Denna världspolitiska affär är förövrigt antagligen orsaken till EXPO-juden Jonathan Lemans plötsliga sanningsattack i Sveriges Radio. Han är helt enkelt förståndig nog att inse att sionismen just nu – endast delvis tack vare terrordådet – är mycket hotad, så hotad att de svenska sionisterna inte längre har råd att blunda för verkligheten och ”skylla allt på Hitler”; De renrasiga judiska sionisterna kämpar nu, bildligt talat, för sina liv, samtidigt som de kristna sionisterna av den pacifistiskt förgiftade allmänheten riskerar att ses som inget mindre än just vad premiärminister Netanyahu i en intervju kallat dem – ”avskum”. Men det är inte oss de judiska sionisterna nu är rädda för, det är internationalisterna, och vänsterinternationalisterna i synnerhet.
Det viktigaste att förstå nu är nämligen att som världen utvecklat sig efter 1989 är en uppgörelse mellan de två världsledande ideologierna internationalismen och sionismen nu svår att undvika. Låt mig förklara varför:
På motsvarande sätt som internationella liberaler (”kapitalister”) och internationella socialister (”kommunister”) samarbetade med varandra under Andra världskriget och då överbryggade de i den alliansen inbyggda motsättningarna grundade på främst biologi och geopolitik, för att sedan under Kalla kriget splittras i en mer eller mindre imperialistisk ”kapitalism” officiellt företrädd av USA och i en imperialistisk ”socialism” företrädd av Sovjetunionen, så är det nu nästan ofrånkomligt att 2010-talets internationalister och sionister kommer att splittras i en ny kamp om världsherraväldet. Grundorsaken för denna splittring är själva kärnan i sionismen – staten Israels suveränitet och ideologiska och religiösa särställning i världen.
Historisk bakgrund till Oslo-massakern
För att förstå den potentiella kraften i denna splittring är en historisk bakgrund nödvändig att göra: Under det Andra världskriget hade internationella liberaler i England och USA tillkämpat sig en allians med internationella och i viss mån imperialistiska socialister i Sovjetunionen, i strid med de konservativa stämningarna i de två förstnämnda länderna – vilka på den tiden var de tongivande folkliga stämningarna, vilka politiskt uttrycktes exempelvis i Chamberlains engelska fredsträvan och i USA:s amerikanska isolationism. Enligt den tidens konservativa fyllde nationalsocialistiska Tyskland en viktig strategisk roll som ett bålverk, och kanske rent av som en frälsare, mot Sovjetunionens hotande massmords-kommunism. Liberalerna å andra sidan försökte i sin grundläggande egenskap av att vara internationalister hitta likasinnade i Sovjetunionen att alliera sig med, ofta med den judendomska religionen som gemensam nämnare. Detta spelade Stalin i händerna, då han med hänvisning till dessa trevare kunde stampa ut internationalisterna ur den sovjetiska ledningen (vilket gett upphov till Stalins påstådda ”anti-semitism” och ”paranoida läggning” vilken den judendomska historieskrivningen har så mycket att berätta om, samtidigt som judendomens roll i konflikten regelmässigt förtigs).
Efter att det Andra världskriget lösts, och Europa med militära medel delats i en ”kapitalistisk” och en ”socialistisk” halva, försökte internationalister på båda sidor – men på grund av den sovjetiska utrensningspolitiken främst internationalisterna i USA och i väst – att förena USA, Sovjetunionen och resten av världen i en överstatlig organisation som fick samma namn som deras militärallians haft under Andra världskriget – ”United Nations” (FN). Stalin sålde sig dyrt till denna överstatlighet, bland annat fick Sovjetunionen en röst i FN-parlamentet för varje delstat, medan USA inte fick en röst för varje delstat utan endast en för hela landet. Stalins ovilja att underordna sig internationalismen fick till slut som följd att FN inte alls blev den EU-liknande stat det var menat att bli, utan istället tog karaktären av en diskussionsklubb och gladiator-arena där Väst och Öst bekämpade varandra diplomatiskt och ”by proxy” med tredje världens ledare och folk som ständiga bondeoffer.
Det viktiga här att erkänna, är att internationalismens sönderfall i imperialism – orsakat av människans inneboende vilja till självbestämmande och nationell och kulturell autonomi – är något grundläggande för naturen och därmed även för den mänskliga karaktären, och att bekämpa en sådan naturlig uppdelning av världen inte är något mindre redlöst än att bekämpa själva naturkrafterna.
Hur konflikten mellan vänsterinternationalismen och sionismen nedärvdes
Efter att det ursprungliga FN-projektet misslyckats och det Kalla kriget tagit fart vacklade först Israel och sionismen mellan USA och Sovjetunionen, och föll sedan mycket på grund av Stalins orubblighet och väst-sionisternas ekonomiska krafter åt USA-alliansens håll. Detta trots att Israels ledare David Ben-Gurion faktiskt kallade sig kommunist och bolsjevik. På så sätt återskapades nu en nygammal allians mellan den internationella kapitalismen och sionismen. Denna allians skulle komma att stå ohotad tills dess att Sovjetunionen föll ihop, och därmed även det politiska motivet för både Västs och Östs imperialistiska politik.
Berlin-murens fall och George Bush d.ä.:s ”New World Order”-tal är under 1900-talets slutskede de mest tydliga signalerna på att imperialismen som världsledande ideologi är på väg att ersättas av internationalismen som ledande ideologi, vilket återigen samlar vänsterinternationalister (reformerade internationella socialister) och högerinternationalister (internationella liberaler) i samma front. I Sverige tar sig detta uttryck exempelvis i socialdemokratins plötsliga svängning i EU-frågan, helt emot de egna medlemmarnas önskan, samt i likriktningen och liberaliseringen av riksdagspartierna. Problemet som nu uppstår är att vänsterinternationalismen till skillnad från högerinternationalismen kämpar för en internationalism över alla gränser – även den israeliska. Med andra ord: Israel måste också ge upp sin självständighet och underordna sig världsstaten och dess öppna gränser. I förlängningen innebär detta naturligtvis Israels förintelse.
Ytterst finns konflikten mellan vänsterinternationalismen och sionismen naturligtvis att finna i hur Moses Hess skolade sina lärjungar Theodor Herzl (sionismens fader) och Karl Marx (internationella socialismens fader), men den idag avgörande orsaken till konflikten står att finna just i Kalla krigets början och Stalins politik gentemot sionismen; Ingen av Jalta-ledarna gjorde mer för staten Israels bildande än Stalin, men när Stalin upptäckte att Israel trots sin ledares ”kommunism” valde att alliera sig med USA och ”kapitalismen” (internationella liberalismen), blev plötsligt varje jude i Sovjetunionen som inte tog avstånd ifrån sionismen naturligtvis en förmodad förrädare. Detta skapade en misstro och en konflikt mellan de ryska socialisterna och sionisterna, en konflikt som genom den centralstyrda auktoritära vänstersocialismens natur snart importerades till västvärldens vänsterrörelser. I sin vanliga aningslöshet över sakernas tillstånd ärvde alltså vänstern ett agg mot sionismen, och en konflikt vars grundorsaker deras ledare aldrig informerat dem om. Det är denna konflikt som får dem att mobilisera alla sina krafter i storslagna företag som exempelvis ”International Solidarity Movement” (ISM) och ”Ship to Gaza” – vilka mer och mer tar sig formen av raskrig än som klasskamp.
Dagens konflikt mellan internationalism och sionism
På motsvarande sätt som de två världsledande ideologierna ”kapitalismen” och ”socialismen” var tvungna att splittras efter Andra världskriget, så är nu efter ”socialismens” död 1989 de två världsledande ideologierna internationalismen och sionismen nästan ofrånkomligen tvungna att splittras i två partier som kämpar med varandra om makten i världen. Just därför att det ligger i vår mänskliga grundnatur att vilja ha någon att kämpa mot, och att kamp och spänningar är grundläggande förutsättningar för varje relation i vårt universum och i lagarna som styr det.
Att den internationella kapitalismen och den internationella socialismen nu smält samman i en sorts gemensam internationalistisk agenda – i världspolitiken främst representerad av det anmärkningsvärt samstämmiga stödet för USA:s president Obama, EU samt för den Nordamerikanska Unionen, och i Sverige exempelvis representerat av de politiska partiernas uppenbara likriktning såväl som av fenomen som den judiskt ägda tidningen Dagens Nyheters allians med den trotskistiske vänstersocialisten och Palestina-aktivisten Andreas Malm – detta medför naturligtvis att uppgörelsen mellan internationalismen och sionismen blir än mer ofrånkomlig, given vänsterinternationalisternas medfödda konflikt mot sionismen.
Det är därför som Reinfeldt och Stoltenberg nu kallas ”kulturmarxister” av Oslo-terroristen, därför att oavsett deras officiella partifärg är de förenade av internationalismen och har båda anammat en socialliberal (liberalmarxistisk) kapitalistisk regeringspolitik. Någon relevant skillnad finns inte längre mellan de två, och inte heller mellan dessa två herrar och exempelvis USA:s president Obama.
Och som internationalisternas huvudmotståndare om makten i västvärlden finns varken vi eller muslimerna, utan Israel! Israel och deras vänner i världen. Därför är neo-konservativa i USA och högerradikaler i Europa som exempelvis Sverigedemokraterna, Frihetspartiet och Fremskrittspartiet att förstå som delvis agenter för Israel och för fortsatt israelisk suveränitet.
Den tredje kraften – en multipolär värld
Men dolt av media tornar en tredje kraft upp sig, i världspolitiken främst representerad av ”de starkare folken i öster”. Sammanlänkade i en ideologisk allians tack vare Rysslands vision om en multi-polär värld, verkar dessa nationer målmedvetet för att utvidga sin roll i världspolitiken. Stormakter som Ryssland, Indien och Kina samt regionala stormakter som Japan, Pakistan, Iran, Brasilien och Venezuela utgör just nu en etnisk superkraft i världens ekonomi.
Det är till denna vision om en multi-polär värld som vi nationella ansluter oss. Att som Sverigedemokraterna och Anders Behring Breivik gör stödja sig på Israel är fullständigt huvudlöst, och i grunden apokalyptiskt. Istället bör vi förstå vår egen historia och principen om Återfödelse, att det gamla måste dö för att det nya skall få lov att leva. Om sedan det gamla dör som Kronos i Zeus Titanomachy eller som Hindenburg i Hitlers Machtubernahme det är utan vikt för oss. Det viktiga är vår tro på att det gamla KOMMER att dö och ge plats åt något nytt, och att vi arbetar för att positionera oss för att vara detta nya.
Och tills dess att maktgalna sionister eller internationalister tar sig för att bomba Ryssland eller någon annan kärnvapen-nation i bitar har säkerhetstjänsten i Sverige knappast någon anledning att oroa sig för nationella ”sleeper-cells”. Därför att så länge det finns friska krafter i öster har vi i Skymningsvärlden helt säkert en gryning att se fram emot.
brandr
Loading ...
